En röd tsunami...

Jag har gått och samlat och samlat och samlat mig för att inte göra någonting som jag skulle få ångra efteråt.

Jag är så jävla helvetes förbannat jäkla faan skit asa arg på en människa. Jag har alltid tyckt att människor som har sina fel och brister (det vill säga dom flesta av oss...) alltid ska få en eller flera chanser att bättra sig beroende på vad den människan gjort. Jag har nu fått fullständigt klart för mig genom en brutal käftsmäll att en andra chans inte gäller för alla...

Jag har känt en människa som har förstört två alldeles underbara personers liv mer eller mindre totalt. Och jag har varit och är fullständigt maktlös att göra någonting åt det förutom att bidra med så mycket kärlek jag kan till dom för att dom ska orka ta sig tillbaka.

Jag skulle vilja skicka ner den onda människan till helvetet och kedja fast honom som ett x över en öppen eld och ge honom pungsparkar i en triljon miljon år. Jag skulle vilja göra så att han känner allt som mina kära har känt och känner. Det skulle ändå inte väga upp mot vad han gjort och inte heller ta tillbaka det han utsatt mina kära för. Det skulle inte läka det som blivit trasigt. Men det skulle ge mig tillfredställelse och lite ro i själen...

Jag är arg över allt det han har förstört hos oskyldiga och över att jag är så maktlös. Jag är arg över att jag inte kan ta över mina käras plågor och låsa in smärtan i en liten ask och gömma undan den för alltid. Jag är arg att jag inta kan knäppa med fingrarna och ge dom glädjen över livet tillbaka nu genast. Jag är arg för att jag inte kan hålla om henne och låta hennes frätande tårar bränna på mig i stället för att bränna det svarta hålet i hennes bröst ännu större och djupare. Jag är arg för att han lever under samma himmel som mig och min familj och för att han andas samma luft. Jag är arg för vad han gjort mot hela vår familj. Jag är arg för att jag måste hata honom och för han då tar min energi. Jag är så jävla arg för att livet är så jävla orättvist!!!

Ilskan rullar runt i mig och jag kippar efter andan för att kunna andas frisk luft men när jag tror mig skymta fridens blåa himmel, kommer det en tanke på han och jag dras ner i ilskans stormande hav igen och jag inser att jag har blivit träffad av en röd tsunami som matar mer och mer ilska över mig till jag nästan drunknar. Men bara nästan...

Men som alla stormar kommer även denna ebba ut och då gäller det att plocka upp spillrorna och ta vara på allt som klarat sig. Den röda tsunamin kommer så småningom avta i styrka och jag hoppas då att jag åter kommer kunna andas lugn och ro igen.

De tomma skal som finns kvar är det som vi jobbar på att fylla med en själ och livsglädje igen...

Jag kommer kämpa tills jag blöder för att den jäveln ska få det han förtjänar!!!!!!!

Mina kära SKA komma tillbaka!!!