Svarta vrår och små barnhänder

Det är både märkligt och mycket förvånande att i vissa speciella ögonblick i livet, faktiskt lite då och då, tycks tiden stanna i en kort evighet. Det kan vara både i situationer som man finner skrämmande men även tillfällen då man önskar att tiden stod stilla i förevig evighet. I kväll efter att Sigge somnat låg jag kvar med min hand i hans en lång stund. Hans hand passar så bra i min. Helt prefekt faktiskt. Det har den gjort ända sen han för första gången som nyfödd krampaktigt höll fast i mig som om han aldrig tänkte släppa. Det har han inte gjort än heller och det hoppas jag att han aldrig någonsin gör. Jag vill alltid ha kvar hans lilla bebishand i min, även när han är vuxen. Jag låg där och tittade på min äldsta son och känner plötsligt varma tårar sakta ringla ned för mina kinder. Tänk... att hälften av han kommer ifrån mig. Efter fem och ett halvt år kan jag fortfarande inte förstå hur jag har lyckats. När vi låg där med händerna fastankrade i varandra i en kort evighet hann jag känna hela min kärlek till honom, den är stor, så stor som hela rymden. Det behövs faktiskt korta evigheter då tiden står helt stilla för att man verkligen ska hinna känna en hel känsla fullt ut, vilken känsla det än må vara. Allt som oftast kommer det andra känslor som också vill lägga sig i... Och mycket riktigt, när den korta evigheten började lida mot sitt slut börjar mitt hjärtat försöka tränga sig ut genom bröstet för att fly från ångesten som kommer ringlandes som en hungrig orm på jakt efter sitt byte. Ångesten som glupskt börjar förgifta mina tankar med vad som kan hända i framtiden. För lika mycket glädje och kärlek som jag känner för mina barn, lika mycket rädsla och oro lurar långt inne i en vrå där allt det där mörka finns som bor inom en. Min rädsla, oro och alla andra skit känslor som bor i den mörka vrån är för det mesta vakumförpackade. På så sätt får glädjen och kärleken och allt det där braiga mera plats. Men problemet är att om lite, lite av skit känslorna lyckas sippra ut känns det så mycket, mycket mer. Och den värsta skiten är den stora rädslan och oron för vad som kan hända med mina barn, framför allt för att de kan försvinna eller dö innan jag gör det. Det är det största misstag som naturen kan begå. Jag håller Sigges hand lite hårdare och vi andas i takt och jag känner hur kärleken trycker tillbaka oron och rädslan in i vakum-vrån igen. Stanna nu där för helvete!! Min lille pojk Ville ligger och skrattar lite i sömnen brevid oss. Åh vad jag skulle vilja se vad han drömmer. Både de drömmar han drömmer på natten och det han drömmer om i framtiden så småningom. Sigge vänder sig om med en belåten suck och hans lilla hand glider sakta ur mitt grepp. Min hand ser plötsligt väldigt tom ut. Men jag känner fortfarande det värmande taget om handen, precis som jag alltid gör. Jag har nämligen jämt två små värmande barnhänder i mina, en i varsin hand. Det är bara det att vi inte alltid kan se dessa små händer...