Dr Jag & Mrs Det...

Cirka en gång i månaden får Jag besök av ett fruktansvärt otrevligt väsen som Jag önskade att Jag kunde tämja.
Det började komma redan i 12-års åldern och ju äldre Jag blev desto mer regelbundet kom Det på besök. Först tyckte Jag inte att Det var så farligt och Jag trodde att Jag hade Det under kontroll men när Jag sedan växte upp stod det fullständigt klart att Det är totalt omöjligt att besegra och att kalla Det fanskap är att vara mild ...

Det känns i hela kroppen när Det kommer att drabba. Det ger sig till känna genom att försöka förfula och skrämma bort folk i omgivningen, stora fula acne vulkaner ploppar upp, håret hänger flott och stripigt ner och magen svullnar upp som en sprängande ballong. Brösten känns som dom ska explodera och har Jag tur slipper Jag den vridande och bultande smärtan i nedre magtrakten som Det ibland roar sig med att trolla fram.

Det tar fullständigt över Jag som för några dagar slutar existera mer än bara några få ögonblick tills någon gör eller säger något som Det inte gillar, och vips morrar Det fram med en styrka som skrämmer bort Jag igen...

Jag försöker muta Det med choklad som Jag vet Det älskar alldeles innan Det ger sig helt till känna. Men Det är ett stort ego-svin som slukar allt som kommer i dess väg och fortsätter likt en stridsvagn oberört vidare vad som än händer...

Det drabbar tyvärr inte bara Jag utan allt och alla i Jags omgivning. Så Jag har förlikat och acceperat att leva med Det och insett att Det finns faktiskt inget Jag kan göra åt Det. I stället har Jag varnat alla nära och kära så dom ska slippa reta Det i onödan...

Och hur mycket Jag än hatar Det vet Jag att Jag kommer sakna Det när Jag blivit för gammal för att Det ska komma fram. För då kommer Jag aldrig mer att kunna bli Vi igen...

Så Jag tar Det goda med Det onda och är egentligen tacksam att Det dyker upp med jämna mellanrum. Det betyder ju bara att Jag är frisk!!!

Så Dr Jag och Mrs Det hoppas ni får ett långt och innehållsrikt liv!!!Och snälla ni försök komma överens...

Se allt från baksidan också...

När man har ett problem, av vilket slag det än må vara, kan det ibland kännas ganska hopplöst att någonsin kunna lösa problemet eller ens se att det till slut skulle kunna bli bra eller iallafall bättre.

När man blir sviken av någon man älskar och litade på och hjärtat gått i tusen triljoner bitar är det lätt att falla ner i ett mörkt hav av förförande förnekelse och tro, av att man så småningom kommer att sticka upp näsan ovanför ytan igen och andas in kärlekens ljuva doft.

Det är en svår uppgift att försöka se logiskt på saken och med sunt förnuft faktiskt inse att mister du en står det dig tusen åter... Även om man provkör bilen så kan man ju faktiskt hitta dolda fel och upptäcka att motorn går lite knackigt...

Jag är av den övertygelsen att allt som händer har en mening och att det inte är slumpen som avgör, utan allt som händer redan är förutbestämt att ske.

Om det hemskaste av hemskt skulle inträffa och en eller båda min pojkar skulle dö före mig, hoppas jag att jag kommer fortsätta ha samma inställning.

Det skulle ju naturligtvis vara totalt orimligt att kräva en sådan övertygelse av mig själv till att börja med, men när jag förhoppningsvis förlikat mig med att mitt barn leker för evigt med änglarna så kanske jag trots i mörkaste mörker kan se att jag bara hade mina barn till låns och att man ska vara tacksam för den tid man fick.

Vad jag försöker säga är att hur dystert och hopplöst livet än kan tyckas så ska man alltid se det hela ur en annan synvinkel. För det är ju så livet är. Varför har myntet två sidor... Det är för att du av nyfikenhet ska se allt från baksidan också...

Puss på er!!

Den onda mannen...

Det var en gång en flicka som var full av liv och älskade och älskades av sin familj och sina vänner. Hon hade gjort en del dåliga val i livet men likt en katt kommit mer eller mindre smidigt på fötter igen.

Som dom flesta längtade hon efter någon att dela sitt liv med och hade med modern hjälp hittat en person som hon fattade tycke för.

Dom flyttade snabbt ihop och till en början var det en perfekt tillvaro som snart skulle visa sig från sin rätta sida...

Hon levde nu isolerad på landet och körkort som hon inte varit i behov av innan, lyste nu hånsfullt och retsamt med sin frånvaro. Skulle hon någonstans kunde han köra henne...

Hon fick även ett litet frö i magen som började växa omedveten om tillvaron och vad dess mamma fick utstå.

Det visade sig att mannen tog bort hennes själ bit för bit tills inte ens hennes familj hittade fram till henne längre. Hennes kropp var ett skal som inte längre rymde något liv. Hon blev en strykrädd hund som gjorde allt för att vara sin husse till lags. Hon blev intalad att det var henne det var fel på och att det var hon som måste ändra på sig.

När hon pratade var det hans ord som talade genom hennes mun och och när hon handlade var det hans order hon lydde. Men hon älskade honom och det var ju hon som gjorde fel...


Fast hon trodde hon var ensam i världen fanns alla och väntade på henne när hon en dag skulle bryta sig fri och flyga mot himmlen. Vi kunde inte hjälpa henne innan hon först hjälpt sig själv. Hon försökte flera gånger att lämna sin tillvaro men han drog henne alltid tillbaka. Kvar stod alla maktlösa och såg återigen hennes själ försvinna...

Så kom den dag när hon förvandlades till universums modigaste lilla rädda flicka och flög i väg för att aldrig återvända till sin bur igen. Alla vännerna som väntat och hennes familj som hoppats hade nu fått tillbaka den underbara människa som hon är!!!

Hon har en lång och svår väg tillbaka för att hitta sig själ igen, men för varje dag som går över i natt har hon läkt en millimeter som så småningom blir en meter tills hela hennes kropp är uppfylld av hennes jag igen.

Och Den onde mannen... han kommer få vad han förtjänar...

Jag älskar dig så mycket och vi kan snart läka tillsammans!!!

Svårt att sticka huvudet i sanden när sanden är frusen...

Jag har så länge jag kan minnas haft en inställning om att låtsas man inte om problem så finns dom inte. En jäkligt märklig inställning kan man tycka men jag tror att det är något som finns i släkten, ingen nämd och ingen glömd!! ;)

Jag har tex nästan aldrig pluggat till prov under min skoltid. Otroligt korkat med tanke på att jag 9 gånger av 10 blev godkänd eller till och med bättre. Tänka sig hur betygen hade sett ut om jag verkligen gått in för det och inte bara sneglat i böckerna så när som kvällen innan provet, eller som oftast samma dag...

Att jag varit en struts med jävligt lång hals som jag kört ner så långt det gått i sanden vid problem, kan enligt mitt eget psykologi- tänk ha att göra med att jag även haft och har oroligt svårt att säga förlåt och erkänna när jag har fel. Men med risk att ni lynchar mig nu i lilla landet lagom, så har jag faktiskt inte fel speciellt ofta. Och jag kräver stensäkra bevis för att bli övertygad i min brist på kunskap i vad det nu kan gälla.

Men sedan jag fått mina två barn har jag klippt av halsen till lite mer åt svanlängds hållet kan man säga. En del problem går helt enkelt inte att ignorera eller sopa under mattan när man har små barn. Kanske handlar det om att jag faktiskt har blivit lite vuxen och insett att jag måste ta ansvar både för andras och framför allt mina egna handlingar. Hur mycket hjälp jag än kan ge eller ta emot måste det i grunden vara jag själv som står och fattar det avgörande beslutet. Nu drabbar ignoransen av problem inte bara mig och andra vuxna i min omgivning utan faktiskt också små ovetandes barn.

Det känns även som jag trots en frätande klump i bröstet har blivit liiite bättre på att säga förlåt när jag sårat någon. Jag måste ju för bövelen leva som jag lär, Stora lilla pojken är en hejare på att säga förlåt. Ibland.

Egentligen borde alla ta tillfället i akt och sluta sticka huvudet i sanden. Nu är det ju den perfekta årstiden för att lägga av med sådant trams. För det är ju otroligt svårt att sticka huvudet i sanden när sanden är frusen...

Ta hand om varandra och framför allt ta hand om er själva!!

En otroligt underbar perfekt omöjlig dag...

Sedan jag själv fick mina underbara barn har jag flera gånger tänkt att jag ska vara lite mer ödmjuk och uppakattande mot mina föräldrar, då främst min mamma som var hemma mest med oss tre syskon...

Men på något sätt kommer jag inte längre än till bara tanken... Så mamma, pappa om ni läser detta säger jag tack från djupet av mitt hjärta för att ni är världens bästaste föräldrar!!

När jag inte hade mina barn kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig hur otroligt jobbigt och självuppoffrande det faktiskt är att vara mamma. Varje dag sedan Stora lilla pojken föddes, och för att inte tala om när också Mini anlände, har jag fått ta ett kliv tillbaka för att tillgodose antingen barnens eller familjens bästa. Några banala exempel som icke förälder tar förgivna... Sova när jag vill, (jag räknar med att få sova hela nätter eller ha sovmorgon när mina killar flyttar hemifrån...)äta när jag vill, skita när jag vill, prata i telefonen när jag vill... helt enkelt göra det jag känner för när jag vill. Natuligtvis kan jag ju sticka iväg på något när min man är hemma, men jag pratar dagtid nu.

Men än så länge har alla uppoffringar små som stora varit värt det en triljon biljon gånger om. Hur mycket jag än uppoffrar mig får jag alltid mer tillbaka i form av kärlek som fyller upp det tomrum som ibland uppstår när det inte blir som jag tänkt.

I dag har dagen mest bestått av att försöka få Mini att sova och därimellan banna, roa och passa upp för alltför galna upptåg med Stora lilla pojken... Exempel, vi var ute och promenerade och på väg hem lägger sig Stora lilla pojken mitt på vägen och vägrar gå med mer. Som tur är är vi nästan hemma och vår grusväg är inte direkt tät trafikerad mitt på dagen.. Jag lockar, hotar och bönar och ber men han vägrar att ens lyfta på huvudet för att titta på mig. Och svaret jag fick när han slutligen krypit hem och jag undrade varför han uppförde sig så var, "Jag är ju en bebis mamma" Pucko mamma!!! Att inte tanken slog mig!!!

En annan liten händelse i dag var när han satt på pottan och gjorde nr2 så hade han även med sig sina alldeles egna och otroligt kära tomtar som han döpt till Opas 1 och Opas 2... Nu var det så att han råkade tappa Opas 1 mot klinkergolvet och toppen på luvan gick av och ramlar ner i pottan som är fylld med diverse avfallsprodukter. Han kräver då att jag ska plocka upp toppen, och när jag sen vägrar och snabbt spolar ner allt i toaletten blir han så otroligt ledsen och gråter stora tårar i 10 minuter och jag känner mitt samvete fördömma mig till helvetet och jag öser inte så lite svavel inombords över den jäkla toppen!!!

Natuligtvis hände det en hel del missöden till under dagen men det ska jag inte uppfylla er tid med nu.

Men jag fick ett stort plåster över såret som blev efter allt tjat och gnat som vart i dag, och det var när Stora lilla pojken och jag gått upp och lagt oss och jag läst Alfons Åberg och jag släcker lampan och säger god natt. Han vänder sig mot mig och säger "god natt mamma vilken härlig dag det varit i dag"!!! Underbara unge!!!

"Låt människor tro att de styr och de kommer låta sig styras"-William Penn = perfekt taktik mot en trulig snart 3-åring...

Ljusare tider...

Efter varje nyår när jag har städat bort julen, vilket jag brukar göra ganska snart efter nyår, så känner jag i hela kroppen att det går mot ljusare tider. Både bokstavligt och bildligt.

Även om det ligger mera eller mindre mängder snö på marken och temperaturen visar åtskilliga minus på skalan så känns det i luften att naturen börjar göra sig redo för att gå våren till mötes.

Antagligen är det bara som jag inbillar mig men det låter som fåglarna kvittrar lyckligare och mitt sinne känns lättare. Oron och stressen över att jag ska hinna med så mycket som möjligt innan det blir mörkt börjar släppa, om bara en månad eller två så har jag flera timmar tillgodo på kvällarna att fördela sysslorna på.

För mig som lider av höstdepressioner är det här den bästa tiden på året. När det så smått börja ljusna om kvällarna och jag vet att våren snart kommer att närma sig i allt raskare takt. Längtande veckor som så småningom blir verklighet i form av ljuva vårkvällar med braslukt i luften, bort med det gamla och döda, välkomen spirande grönska!! Dom blygt knoppande och förväntansfullt vibrerande månaderna då allt vaknar till liv igen är snabbt övergående och efter midsommar när mörkret börjar leta sig tillbaka så kommer missmodet igen...

Men nu är livet i sitt mest trånande stadium och egentligen vet jag inte om det är just längtan som är skönast eller när ljuset väl infunnit sig?

Men livet kan ju gå mot ljusare tider på andra sätt än att ljuset blir ljusare. En person som bor i mitt hjärta har levt i ett kolmörker ett ganska långt tag nu. När hon trott att det varit ljust har det nog egentligen bara varit ett sotigt dunkel hon sett livet igenom. Hon är en av dom modigaste människorna jag känner, hon har nämligen valt att ta klivet ut i tomma intet för att hitta strålande solsken igen. Men att finna vägen till solen kan vara svårt för henne och många gånger kommer hon säkerligen famla vilset i becksvart dimma och tro att ljuset är till för andra. Men om hon sätter sig ner och tittar upp kommer hon upptäcka att en liten strimma månljus letar sig fram till henne och guidar henne fram tills hon plötsligt ser soluppgången till framtiden stråla. Det är då hon funnit sig själv igen...

Hon vet vem hon är och jag ska bidra med alla månstrimmor jag kan får att du ska hitta din soluppgång, för ljuset är till för dig med, och för du förtjänar hela himmlen...

All världens hemligheter i små glittrande ögon...

Jag har vunnit storvinster 2 gånger i mitt liv och det trots att jag inte spelar särskilt ofta... Båda gångerna var det ovärdeliga summor som sattes in på mitt konto. Och båda gångerna fylldes mitt konto redan innan jag visste om min vinst.

Jag pratar naturligtvis om min två underbara supersöta urgulligt snälla pojkar!!! Dom som har fyllt mitt hjärtkonto till bristningsgränsen genom att bara finnas i mitt liv!!

Det är egentligen en smula märkligt när jag tänker efter, jag började älska en liten klump i magen innan det ens var en människa med uppfattning om sin omgivning...

Det som är ännu märkligare är att den nyfödda, kladdiga lilla (eller stora..) knyttet som slutligen är färdig med resan i magen och anländer oftast ungefär på utsatt datum, känner precis som jag. Kärlek är enligt min teori den första känslan man har inom sig som nyfödd. Sedan fylls det snabbt på med andra känslor som hunger tex... =D


När man tittar in i en nyfödd bebis mörka ögon så ser man hela universum. Man ser att allt är som det är förutbestämt att vara. Dom vet saker som man glömmer när man växer upp. Jag kan fortfarande se visdomen i Stora lilla pojkens ögon, men det håller tyvärr redan på att försvinna...

Men min lilla Mini har kvar mycket hemligheter i sitt innersta... Ibland när han sover och skrattar med änglarna låter han mig ana lite av vad vi alla en gång visste... För en hundradels sekund vet jag också men sen är det borta lika fort... När han sedan vaknar och förtjust spricker upp i ren och skär glädje över att se just mig, dansar återigen all världens hemligheter i små glittrande ögon...

Jag sörjer inte över att inte veta. Jag blir tacksam att jag påminns om att jag kommer att veta igen. När jag dör och tar med mig mitt livs gåtor och hemligheter in i nästa liv, är då min själ föds på nytt och jag återigen vet för ett kort tag...


"Att alltid vara en smula barn är att vara verkligt vuxen"-Jevtusjenko

Ett gott råd som jag borde ha följt själv... Skriv inte om djupa saker med endast 3 timmars sömn natten innan...

Tack gode gud för mina syskon!!

Jag har en liten syster som inte är så liten längre, hon fyllde 27 den första dagen i januari. Jag har en liten bror också som inte heller är så liten längre. Även om det händer att mamma fortfarande skalar hans potatis ibland... ;) Han kommer att fylla 24 år den andra dagen i november.

Själv kommer jag fylla 31 år den tredje dagen i oktober så det skiljer några år på oss. Nu när vi är mer åt det vuxna hållet så suddas åren ut men när vi var yngre var dom oftast en jädra "pain in the ass" och jag var inte alltid så snäll... Sorry om ni fått men för livet, vilket jag betvivlar... =D

Under julen var jag och min egna familj uppe hos mina föräldrar som bor några mil längre norrut än jag bor nu. Jag har inte varit hemma och firat jul sen Stora lilla pojken låg i min mage för tre år sedan. Jag försökte återskapa lite av magin som alltid infann sig på julafton när jag var liten. Vet inte om mina pojkar tyckte att det var så magiskt men jag fick några retfullt svaga dofter magi men det var inte som förr... =`( Magin måste ha försvunnit under resan gång och när jag och mina yngre syskon plötsligt ansågs som vuxna.

Jag tror att det var på annandagen, då åkte jag med min lillebror hem till hans egna hus en stund på kvällen. Det var evigheter vi satt och pratade på tu man hand. Det var ett sånt samtal när orden bara kommer av sig själva, man behöver inte tänka på vad man pratar om. Men hur trevligt det nu än var så fattades det något... Vår syster... Hon firade julen med sin familj hemma där dom bor. Vi har bokat in en dag nu i januari som bara vi syskon ska ses. Jag kan knappt bärga mig!!

Ibland kan jag nästan längta ihjäl mig efter min syster och bror. Ibland tål jag dom inte. Tre personer som är lika men ändå så olika. Jag tycker inte alltid om dom men jag älskar dom alltid!!!

Så jag tackar att just jag fick er till syster och bror, och i svåra stunder intalar jag mig att det kunde varit värre... =D

"Varje utgång är en ingång till något annat"- Tom Stoppard

Ta hand om varandra!!