En otroligt underbar perfekt omöjlig dag...

Sedan jag själv fick mina underbara barn har jag flera gånger tänkt att jag ska vara lite mer ödmjuk och uppakattande mot mina föräldrar, då främst min mamma som var hemma mest med oss tre syskon...

Men på något sätt kommer jag inte längre än till bara tanken... Så mamma, pappa om ni läser detta säger jag tack från djupet av mitt hjärta för att ni är världens bästaste föräldrar!!

När jag inte hade mina barn kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig hur otroligt jobbigt och självuppoffrande det faktiskt är att vara mamma. Varje dag sedan Stora lilla pojken föddes, och för att inte tala om när också Mini anlände, har jag fått ta ett kliv tillbaka för att tillgodose antingen barnens eller familjens bästa. Några banala exempel som icke förälder tar förgivna... Sova när jag vill, (jag räknar med att få sova hela nätter eller ha sovmorgon när mina killar flyttar hemifrån...)äta när jag vill, skita när jag vill, prata i telefonen när jag vill... helt enkelt göra det jag känner för när jag vill. Natuligtvis kan jag ju sticka iväg på något när min man är hemma, men jag pratar dagtid nu.

Men än så länge har alla uppoffringar små som stora varit värt det en triljon biljon gånger om. Hur mycket jag än uppoffrar mig får jag alltid mer tillbaka i form av kärlek som fyller upp det tomrum som ibland uppstår när det inte blir som jag tänkt.

I dag har dagen mest bestått av att försöka få Mini att sova och därimellan banna, roa och passa upp för alltför galna upptåg med Stora lilla pojken... Exempel, vi var ute och promenerade och på väg hem lägger sig Stora lilla pojken mitt på vägen och vägrar gå med mer. Som tur är är vi nästan hemma och vår grusväg är inte direkt tät trafikerad mitt på dagen.. Jag lockar, hotar och bönar och ber men han vägrar att ens lyfta på huvudet för att titta på mig. Och svaret jag fick när han slutligen krypit hem och jag undrade varför han uppförde sig så var, "Jag är ju en bebis mamma" Pucko mamma!!! Att inte tanken slog mig!!!

En annan liten händelse i dag var när han satt på pottan och gjorde nr2 så hade han även med sig sina alldeles egna och otroligt kära tomtar som han döpt till Opas 1 och Opas 2... Nu var det så att han råkade tappa Opas 1 mot klinkergolvet och toppen på luvan gick av och ramlar ner i pottan som är fylld med diverse avfallsprodukter. Han kräver då att jag ska plocka upp toppen, och när jag sen vägrar och snabbt spolar ner allt i toaletten blir han så otroligt ledsen och gråter stora tårar i 10 minuter och jag känner mitt samvete fördömma mig till helvetet och jag öser inte så lite svavel inombords över den jäkla toppen!!!

Natuligtvis hände det en hel del missöden till under dagen men det ska jag inte uppfylla er tid med nu.

Men jag fick ett stort plåster över såret som blev efter allt tjat och gnat som vart i dag, och det var när Stora lilla pojken och jag gått upp och lagt oss och jag läst Alfons Åberg och jag släcker lampan och säger god natt. Han vänder sig mot mig och säger "god natt mamma vilken härlig dag det varit i dag"!!! Underbara unge!!!

"Låt människor tro att de styr och de kommer låta sig styras"-William Penn = perfekt taktik mot en trulig snart 3-åring...