Ljusare tider...

Efter varje nyår när jag har städat bort julen, vilket jag brukar göra ganska snart efter nyår, så känner jag i hela kroppen att det går mot ljusare tider. Både bokstavligt och bildligt.

Även om det ligger mera eller mindre mängder snö på marken och temperaturen visar åtskilliga minus på skalan så känns det i luften att naturen börjar göra sig redo för att gå våren till mötes.

Antagligen är det bara som jag inbillar mig men det låter som fåglarna kvittrar lyckligare och mitt sinne känns lättare. Oron och stressen över att jag ska hinna med så mycket som möjligt innan det blir mörkt börjar släppa, om bara en månad eller två så har jag flera timmar tillgodo på kvällarna att fördela sysslorna på.

För mig som lider av höstdepressioner är det här den bästa tiden på året. När det så smått börja ljusna om kvällarna och jag vet att våren snart kommer att närma sig i allt raskare takt. Längtande veckor som så småningom blir verklighet i form av ljuva vårkvällar med braslukt i luften, bort med det gamla och döda, välkomen spirande grönska!! Dom blygt knoppande och förväntansfullt vibrerande månaderna då allt vaknar till liv igen är snabbt övergående och efter midsommar när mörkret börjar leta sig tillbaka så kommer missmodet igen...

Men nu är livet i sitt mest trånande stadium och egentligen vet jag inte om det är just längtan som är skönast eller när ljuset väl infunnit sig?

Men livet kan ju gå mot ljusare tider på andra sätt än att ljuset blir ljusare. En person som bor i mitt hjärta har levt i ett kolmörker ett ganska långt tag nu. När hon trott att det varit ljust har det nog egentligen bara varit ett sotigt dunkel hon sett livet igenom. Hon är en av dom modigaste människorna jag känner, hon har nämligen valt att ta klivet ut i tomma intet för att hitta strålande solsken igen. Men att finna vägen till solen kan vara svårt för henne och många gånger kommer hon säkerligen famla vilset i becksvart dimma och tro att ljuset är till för andra. Men om hon sätter sig ner och tittar upp kommer hon upptäcka att en liten strimma månljus letar sig fram till henne och guidar henne fram tills hon plötsligt ser soluppgången till framtiden stråla. Det är då hon funnit sig själv igen...

Hon vet vem hon är och jag ska bidra med alla månstrimmor jag kan får att du ska hitta din soluppgång, för ljuset är till för dig med, och för du förtjänar hela himmlen...