När man har ett problem, av vilket slag det än må vara, kan det ibland kännas ganska hopplöst att någonsin kunna lösa problemet eller ens se att det till slut skulle kunna bli bra eller iallafall bättre.
När man blir sviken av någon man älskar och litade på och hjärtat gått i tusen triljoner bitar är det lätt att falla ner i ett mörkt hav av förförande förnekelse och tro, av att man så småningom kommer att sticka upp näsan ovanför ytan igen och andas in kärlekens ljuva doft.
Det är en svår uppgift att försöka se logiskt på saken och med sunt förnuft faktiskt inse att mister du en står det dig tusen åter... Även om man provkör bilen så kan man ju faktiskt hitta dolda fel och upptäcka att motorn går lite knackigt...
Jag är av den övertygelsen att allt som händer har en mening och att det inte är slumpen som avgör, utan allt som händer redan är förutbestämt att ske.
Om det hemskaste av hemskt skulle inträffa och en eller båda min pojkar skulle dö före mig, hoppas jag att jag kommer fortsätta ha samma inställning.
Det skulle ju naturligtvis vara totalt orimligt att kräva en sådan övertygelse av mig själv till att börja med, men när jag förhoppningsvis förlikat mig med att mitt barn leker för evigt med änglarna så kanske jag trots i mörkaste mörker kan se att jag bara hade mina barn till låns och att man ska vara tacksam för den tid man fick.
Vad jag försöker säga är att hur dystert och hopplöst livet än kan tyckas så ska man alltid se det hela ur en annan synvinkel. För det är ju så livet är. Varför har myntet två sidor... Det är för att du av nyfikenhet ska se allt från baksidan också...
Puss på er!!
måndag 25 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar