Fred, kärlek & förståelse

Jag har en sjukdom som påverkar min hjärna. Jag vet inte hur jag ska må när jag vaknar på morgonen. Jag vet inte hur jag mår efter 10 minuter eller några timmar. Jag kan inte planera in nåt, för jag vet inte hur jag kommer må just då. Jag har en diagnos som heter bipolär. Sjukdomen kallades förr för manodepressiv. Det finns olika typer av denna diagnos. Jag har typ 2. Att ha typ 2 innebär att jag får långvariga och djupa depressioner som blir svårare och svårare att ta sig upp från ju oftare jag får dom. När jag är i en depp orkar jag oftast inte ta mig ur sängen, äter inget eller väldigt sällan. Jag orkar inte sköta min personliga hygien. Att sköta praktiska saker som att betala räkningar, ta hand om mina barn, handla mat osv funkar inte heller. Det har hänt att människor frågar hur det känns, jag brukar svara "Det känns som att jag håller på att drunkna. Fast jag kan se alla omkring mig andas" Jag befinner mig i ett väldigt ensamt tomrum. Det är som om ingenting längre existerar och jag ser ingen mening med att finnas till. Jag har försökt att ta mitt liv vid flera tillfällen. Det var inte för att jag ville dö. Det var för att jag ville att smärtan inombords skulle försvinna. För så är det, smärtan och självhatet gör så fruktansvärt helvetes ont i själen... Det finns en annan sida ev denna diagnos också. Jag får en energi och euforisk bubblande livsglädje. Jag är så jävla bäst och jag kan ta mig fan allt. Det börjar oftast med att jag inte behöver speciellt mycket sömn. Varför ska jag sova när jag har så många fantastiska projekt jag har kommit på. Börja renovera en trätrapp. Eller varför inte måla en tavla eller tre. Helst allihopa samtidigt. Och visst behöver jag stryka alla örngott också. Kan passa på att ta kökshanddukarna på samma gång. Vänta lite nu, gardiner! Jag måste byta gardiner. Och möblera om. Faaaaaaaan nu passar inte soffkuddarna till de nya gardinerna. Måste åka och köpa nya soffkuddar så fort affären öppnar. Så mycket fint de hade i affären. Jag köper det också. När jag ändå är ute och far så kan jag ju kolla lite kläder också. Men vem har tid att prova, roffa åt mig det som är snyggt och dra hem. Oj då, inget passade visst. Släng in det i garderoben, vem fan orkar lämna tillbaka skiten. Åhhhhhhh jag är så jävla lycklig!!! Måste hälsa på den och hon och han och vänta lite nu, henne var det ju eeeeeevigheter jag träffade. Åker genast. Men va fan är hon helt jävla dum i huvudet?? Hon fattar ju inte vad jag säger. Hon förstår inte vad jag menar och tycker att jag pratar snabbt och byter samtalsämne varannan minut? Jag vill inte lyssna å¨henne. Avbryter när hon vill berätta nåt. Herrejävlar vad ointressant.... Jag blir förbannad och säger att hon är typ efterbliven och skiter i allt det som jag vill prata om. Slänger igen dörren och drar. Jag är hela jävla universums härskarinna, fattar ni inte det?! Jag behöver nog den där tröjan jag såg häromdan men aldrig köpte. Jag gör det nu. Tänk om jag skulle ta och börja på kickboxning? Satan vad skoj det hade varit. Bokar in mig på nätet, perfa! Jag är sååååå kåååååååååt!! Jag måste knulla, jag måste onanera. Det hjälper inte. Jag måste knulla lite mera. Jag måste få bekräftelse att jag är så jävla bäst. Hahahahah fick du skavsår på kuken? Tönt, du sa ju att du älsar sex. Jag vill inte ha dig mer. Du är tråkig... Men sluta vara så jävla mycket hela tiden Pernilla, säger han. Säger alla. Ingen står ut. Jag är en 5-åring som måste få sin vilja igenom, annars slänger hon sig på golvet och skriker. Jag skrattar åt dom. Vad vet dom. Egentligen. Mitt sätt är bästa sättet. Och vi ska göra saker NU inte om 10 min eller en halvtimma. Alla är så långsamma. Vi måste leva nuuuuuuu! Jag är så trött... jag orkar inte göra färdigt trätrappan. Varför hänger det bara gardiner på ena sidan i barnens rum? Det får vara så, orkar inte. Det börjar krypa under skinnet. Jag behöver sova. Jag måste sova. Hjälp, varför bultar hjärtat? Jag håller på att dö. Jag får ingen luft. Jag har inga pengar till räkningar. Jag har inga pengar till mat. Det kommer påminelser. Jag lägger dom i högen med reklam i tvättstugan. Min telefon går inte att använda längre. Kronofogden skickar brev. Jag vill sova. Sova i tusen och miljoner år. Vin är gott. Och öl. Och sprit.Vil inte ha sprit, det är inte gott, men det är billigt att köpa hembränt. Och man blir full. Berusning får mig att glömma ångesten. Problemen får mindre propositioner när man är i dimman. Jag måste sova, kan inte. Uppe hela nätterna med den där ångesten. Vad fyller jag för funktion i världen? Alla skulle få det så mycket bättre utan mig. Det har börjat om igen. Jag faller neråt i rasande fart. Går inte att stoppa. Jag visste inte hur det känns att ligga stabilt i mitt mående, jag har haft det så här mer eller mindre sen 20-års åldern. Min historia är lik alla andra med samma diagnos, men ändå olik. Jag fick äntligen min diagnos för snart ett å sedan. Jag skriver äntligen för det var då jag förstod vad det var för fel på mig. Det var då jag slutade skämmas för mig själv och slutade spela nån jag inte är. Det var då jag fick reda på att jag kommer vara så här resten av livet, min diagnos går inte att bota, men den går att lindra med mediciner och med hjälp av andra och framförallt sig själv.Lära sig att känna igen när det kommer ett skov, Och lära sig vad som kan trigga igång en depp eller en hypomani. Det var för snart ett år sedan som livet vände för mig. Jag fick börja med rätt behandling och mediciner. Jag kan skriva så mycket mer om hur jag har det. Men jag vill inte. Inte just nu iaf. Ibland blir jag ledsen när människor inte alltid förstår mitt agerande. Det är som att de glömmer bort att jag är sjuk, för det syns ju inte. Jag har varit självutlämnande och väldigt privat i denna text. Men hur ska andra förstå om jag inte berättar hur det faktiskt är? Jag kan inte rycka upp mig, jag kan inte tänka på konsekvenserna, det är inte alltid det som är den riktiga jag som bestämmer över mitt beteende. Och tro mig, vad än min diagnos har fått mig att göra, vad än du tycker om mitt agerande, är mitt självföraktelse det som känns mest. Var rädda om er! Fred, kärlek & förståelse.

En sällsam historia för två

Det är vår. Allt har börjat vakna till liv. Det är vackert. Världen omkring oss lever. Finns egentligen inga ord som kan beskriva naturens förvandling. Men måste det alltid finnas ord? Vilka ord säger man till någon som vill lägga ett rep runt sin hals och inte leva mer? Finns inga ord där heller. Det enda jag gör är att hålla dig hårt i handen när de orden kommer ut från din mun. Dagarna har blivit längre än natten, kvällarna är ljusa. Men det finns ett stort mörker som äter upp oss från insidan. Kanske gör allt ljus att kontrasten till det mörka blir så mycket påtagligare. Kanske hade jag upplevt det lika starkt i november också. Kanske, kanske... Mina händer darrar och tårarana rinner sakta nerför kinderna när jag skriver dessa ord, men de måste komma ut. De finns och de måste skrivas. Man kan välja att se eller titta på en annan människa. Jag hade inget val, jag såg dig från första början. Jag ser dig, hela dig. Både din friska sida och din sjuka sida. Jag ser allt som gör att du är den du är. Jag hatar din sjukdom, men utan den finns inget du. Den är en del av dig. Den syns inte utanpå, men jag känner den. Ibland kan jag skymta den i dina ögon snabbt när du tror att jag inte ser. Ibland känner jag den genom ditt solvarma skinn, eller hör den i dina hjärtslag. Den lurar dig, den lurar oss alla. Djävulen i helvetet inom oss. Jag önskar att du kunde se dig själv genom mina ögon, se hur vacker du är. Se att du är perfekt exakt så som du är. Ditt vackra skal och din vackra själ. Men i ditt helvete har jag inget tillträde. Du kan inte släppa in mig och jag tror inte att du vill det heller. Allt jag kan göra när du har dödslängtan är att hålla din hand. Och aldrig släppa. Jag skriver dessa ord både till dig och mig. Och till hela världen. Du sa till mig att sluta ljuga för mig själv. Vet du vad, jag lyssnade faktiskt på dig. Jag hörde dig, dina ord. Och jag lovar dig att jag ska vara ärlig mot mig själv nu, för jag är värd det. När du säger "fuck you" säger jag "talk to the hand". Vet du varför? För du är min sällsamma historia som aldrig händer i verkligheten. Men du är verklig och jag kommer alltid älska dig på ett eller annat sätt, vart du än är...

Svarta vrår och små barnhänder

Det är både märkligt och mycket förvånande att i vissa speciella ögonblick i livet, faktiskt lite då och då, tycks tiden stanna i en kort evighet. Det kan vara både i situationer som man finner skrämmande men även tillfällen då man önskar att tiden stod stilla i förevig evighet. I kväll efter att Sigge somnat låg jag kvar med min hand i hans en lång stund. Hans hand passar så bra i min. Helt prefekt faktiskt. Det har den gjort ända sen han för första gången som nyfödd krampaktigt höll fast i mig som om han aldrig tänkte släppa. Det har han inte gjort än heller och det hoppas jag att han aldrig någonsin gör. Jag vill alltid ha kvar hans lilla bebishand i min, även när han är vuxen. Jag låg där och tittade på min äldsta son och känner plötsligt varma tårar sakta ringla ned för mina kinder. Tänk... att hälften av han kommer ifrån mig. Efter fem och ett halvt år kan jag fortfarande inte förstå hur jag har lyckats. När vi låg där med händerna fastankrade i varandra i en kort evighet hann jag känna hela min kärlek till honom, den är stor, så stor som hela rymden. Det behövs faktiskt korta evigheter då tiden står helt stilla för att man verkligen ska hinna känna en hel känsla fullt ut, vilken känsla det än må vara. Allt som oftast kommer det andra känslor som också vill lägga sig i... Och mycket riktigt, när den korta evigheten började lida mot sitt slut börjar mitt hjärtat försöka tränga sig ut genom bröstet för att fly från ångesten som kommer ringlandes som en hungrig orm på jakt efter sitt byte. Ångesten som glupskt börjar förgifta mina tankar med vad som kan hända i framtiden. För lika mycket glädje och kärlek som jag känner för mina barn, lika mycket rädsla och oro lurar långt inne i en vrå där allt det där mörka finns som bor inom en. Min rädsla, oro och alla andra skit känslor som bor i den mörka vrån är för det mesta vakumförpackade. På så sätt får glädjen och kärleken och allt det där braiga mera plats. Men problemet är att om lite, lite av skit känslorna lyckas sippra ut känns det så mycket, mycket mer. Och den värsta skiten är den stora rädslan och oron för vad som kan hända med mina barn, framför allt för att de kan försvinna eller dö innan jag gör det. Det är det största misstag som naturen kan begå. Jag håller Sigges hand lite hårdare och vi andas i takt och jag känner hur kärleken trycker tillbaka oron och rädslan in i vakum-vrån igen. Stanna nu där för helvete!! Min lille pojk Ville ligger och skrattar lite i sömnen brevid oss. Åh vad jag skulle vilja se vad han drömmer. Både de drömmar han drömmer på natten och det han drömmer om i framtiden så småningom. Sigge vänder sig om med en belåten suck och hans lilla hand glider sakta ur mitt grepp. Min hand ser plötsligt väldigt tom ut. Men jag känner fortfarande det värmande taget om handen, precis som jag alltid gör. Jag har nämligen jämt två små värmande barnhänder i mina, en i varsin hand. Det är bara det att vi inte alltid kan se dessa små händer...

Bryt mot regler!!

Sköna maj... Vart fan är du, på månen och röker braj?? Kom igen nu, alla väntar på dig ju!! Solen lyser med sin frånvaro och värmen hålls borta av kalla vindar. Inte den mest optimala våren hittills... Men grönskan har minsann trotsat den icke så entusiastiska våren och knopparna brister och blommorna blommar ändå. Bra där!! Jag gillar saker och ting som trotsar. Så mycket lagar och regler, hur ska man kunna undgå att inte bryta mot någon... Man SKA bryta mot sånt som andra har bestämt. Vi är inga jävla robotar som är stöpta i samma form. Vi är alla individuella varelser med olika behov. Lagar och regler dödar allt som är roligt. Lagar och regler dödar lite av det som kallas livet. Ibland känns det som att jag inte vet att jag lever, jag bara är. Farligt farligt Pernilla!! Men så i sista stund är det precis som att hjärnans automatisk rädda sig själv plan sätts igång och vips är jag levande igen. Det kan vara olika saker som sätter igång självräddningen, ett ord från någon, en beröring eller så kommer det helt enkelt bara lite galna tankar. Som tex att man vill åka och ta ett kvällsdopp när det blåser halv storm, är 7 grader varmt och alldeles alldeles mörkt. Jag är så tacksam att jag har vänner som vill göra sånt med mig, galna saker görs bäst i sällskap... Det är ju egentligen inget märkvärdigt med att åka och ta ett dopp i havet. Det som gör det hela till en grej är att de flesta av oss inte hade åkt ut och badat just vid dessa omständigheter. Det är avbrottet mot det som förväntas av människor som gör att jag känner mig levande. Den kalla vinden smekte girigt min nakna hud och fick mig att tjuta och skratta. Det iskalla vattnet omslöt mig värkande och fick min kropp att domna bort. De svarta vågorna slickade mitt skinn och ville hungrigt äta upp mig. Jag kände det kallnande blodet rusa fram genom kroppen och jag var där, där i havet med sitt skummande raseri och jag la mig ner i dess ilska. Som en injektion av all världens droger blev jag hög av livet. Jag ville leva för evigt!! Så mina vänner, bryt mot regler och gör saker som får er att känna er levande. Man lever ju för tusan bara en gång!!

Kärleken hyllar man varje dag

Jag sitter här och smuttar på en kopp hett kaffe och funderar på allt tokigt som människor hittar på. Högtidsdagar till exempel. Några dagar om året som förgyller livet för en del. Personligen gillar jag inte "speciella" dagar nåt nämnvärt eftersom det nu för tiden bara ska tjänas pengar på allt. Den verkliga orsaken bakom firandet tycks ha glömts bort. Vem vet egentligen varför man ska fira kärleken en gång om året? Jag visste det inte så jag tog reda på lite fakta för att se om jag kan ändra uppfattning om denna spektakel dag. Trots informationen tycker jag fortfarande att det är årets värsta och töntigaste dag. Kanske har att göra med att jag aldrig fick en endaste av de där förbannade vackra röda rosorna man kunde skicka till någon man var förtjust i under gymnasie åren...

Hur som helst, här kommer lite fakta för er som inte vet men undrar vad tusan 14: februari handlar om.

Firandet av ett helgon med namnet Valentinus den 14 februari började inom den katolska kyrkan redan i slutet av 400-talet, men exakt vem denne var är oklart. Flera olika martyrer med namnet Valentinus från 200- och 300-talet är dokumenterade, även om nästan ingenting konkret är känt om dem. Enligt en sen medeltida helgonlevnad ska Sankt Valentinus ha återgett synen åt sin fångvaktares dotter - något som kom att inlemmas i vissa moderna historier om Sankt Valentin.

Kopplingen till romantik och kärlek uppkom först under medeltiden och uppstod möjligtvis genom en folklig föreställning om att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Detta inspirerade pojkar och flickor att fundera på vem som skulle bli deras Valentin, det vill säga vem som de skulle hålla ihop med minst ett år framöver. Även i Sverige har seden att på lek para ihop flickor och pojkar funnits men i tradition varit förlagd till pingsten.

I 1300-talets England och Frankrike blev Valentindagen en fest för ungdom och förälskade, och parbildningslekar av olika slag var vanliga. Det var först då som helgonet som sådant började förknippas med kärlek. Under medeltiden uppstod där också en sed att skriva kärleksbrev med rimmade dikter till sin käraste, och senare på 1800-talet blev tryckta och utsirade valentinkort, ofta utsmyckade med sidenband och spetsar, populära. I dag är Valentindagen starkt uppmärksammad i alla engelsktalande länder, där kärleksbrev och små presenter brukar givas bort.

Olika berättelser med romantiskt innehåll har också kommit till. Enligt en av dessa var Sankt Valentin en kristen som levde i Rom på 200-talet och fick lida martyrdöden efter att ha trotsat kejsar Claudius II förbud att viga unga par. Innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett kort till fångvaktarens dotter (jämför med den medeltida legenden ovan) som han var mycket förälskad i: det första Valentinkortet och ursprung till seden att skicka kort denna dag. Valentin sägs även ha haft för vana att plocka blommor i trädgården och ge dem till älskande par. Detta påstås ha givit upphov till seden att ge varandra blommor på Alla hjärtans dag.

I Sverige har firandet av S:t Valentin och Alla hjärtans dag inte förekommit i någon större utsträckning förrän på 1960-talet, då det lanserades av kommersiella skäl och genom amerikansk kulturell påverkan. NK-varuhuset försökte lansera seden, men det tog tid innan firandet blev mer än det hjärtformade gelégodiset. Under 1990-talet tog dock firandet fart (kanske som en följd av uppmärksamheten i skolorna) och har funnit sin plats som Alla Hjärtans dag i den svenska högtidskalendern.


På Alla hjärtans dag säljs över 4 miljoner rosor i Sverige. Framförallt efterfrågas mörkröda rosor. Eftersom efterfrågan på rosor i världen är större än tillgången just denna dag, säljs det även många mörkröda tulpaner och nejlikor på Alla hjärtans dag.

För er som orkade öga sig igenom hela fakta texten vet nu alltså hur det ligger till. Eftersom jag är en lat människa har jag kopierat dessa rader rätt av från Wikipedia och kan inte skyllas för eventuell felaktig fakta.

Jag är och kommer alltid förbli av den åsikten att kärleken firar man varje dag och inte bara en dag om året. Jag vill hellre få en överraskande gåva vilken dag som helst på året, än en gåva som man "måste" ge... Oftast köps dessa gåvor till hutlösa överpriser denna dagen till ära dessutom!! Och varför ens ge bort nåt för att visa sin kärlek, den kan man ge på andra sätt också. Men för er andra romantiska själar hoppas jag att ni fortsätter göra varandra glada genom att köpa choklad och mörkröda rosor, tulpaner, nejlikor eller vad ni nu ödslar pengar på, för att ära kärleken. För kärleken är det vackraste vi har...

Källa: Wikipedia

Fuck you monster ensamhet!!!

Ensamhet finns i många olika former och lika många orsaker till den finns det. Man kan välja ensamhet eller tvingas till den. Man kan längta efter den eller fly för sitt liv ifrån den. Man kan vara själv i sin ensmhet eller dela den med andra. Ensamhet kan vara vackert som en daggdroppe eller ful och stinkande som en mosig rutten banan. Hur ensamheten än visar sig så är det ett faktum att alla är ensamma då och då.

Ibland händer det att jag kan befinna mig i ett rum fullt med människor och ändå känna mig som den mest ensamma människan på hela jorden. Varför blir det så? Jag har många nära och kära som förgyller mitt liv men kanske är det så att en liten pytte millimeter av själen har ett tomrum som aldrig kan fyllas? Ibland kanske det tomrummet äter sig större och känslan av ensamhet blir överväldigad och man vill svälja en annan själ för att hitta tillbaka till gemenskap. Och kanske är det så att det måste det finnas en pytte millimeter av ensamhet för att man ska överleva allt det andra. Ensamhet kan vara bra.

När jag inte orkar med människor ger jag mig ut på jakt efter ensamheten. Den sköna sortens ensamhet fångar jag ofta ute vid havet eller inne i skogens magiska värld. Den blir min vän och vaggar min kropp till ro och sköljer mina ögon så jag ser klarare på saker och ting.

Men ibland är det ensamheten som fångar mig och det kan vara besvärligt och rent av omöjligt att fly från den utan hjälp från andra. Den narras och leker med mig. Den gör mig illa och skrattar åt mina patetiska försök att krympa tomrummet i själen igen. Då blir jag rädd för ensamheten. Den blir till ett monster som ligger under sängen och jag vågar inte sätta ner fötterna på golvet. Men just som mostret ska komma fram och äta upp mig kommer det alltid någon och sätter ett par mjuka tofflor på fötterna och tar mig i handen och tillsammans med någon vågar jag resa mig upp och känna golvet under mig. Ensamheten är borta. Fuck you monster ensamhet!!! Fortsätt att lurpassa under sängen, just nu du är bara en liten pytte millimeter i själen igen.

Jag gråter för alla dom som inte har någon som sätter mjuka tofflor på fötterna. Det finns ensamhet som lyckas komma fram under sängen. Det finns ensamhet som gör tomrum i hela själen. Det finns ensamhet som dödar.

Kärlek till alla er ensamma....

Det finns bara en du...

Mer eller mindre varje dag gör folk misstag. Ibland små, ibland stora. För det mesta drabbar dessa misstag dig själv men emellanåt kan det få konsekvenser för folk i omgivningen också. Det som är väldigt lätt att glömma för de flesta människor är att det finns ytterst få individer här i världen som är totalt felfria. Det är så jävla lätt att se andras fel och brister och det är så förbannat skönt att se andras klamp i klaveret för då är man inte riktigt lika usel själv för en stund.

Ett misstag kan inte göras ogjort hur mycket man än önskar. När ågrenen kramar hjärtat hårdre och hårdare och ångesten fyller lungorna som en varm tjärklump och allt som ger kroppen syre bara är en förpestad rädsla för livet, då finns det fortfarande inte ett endaste dugg att göra för att ta allt tillbaka. Även om man vet att allt blir bra till slut är det i ångerns värld man upplever evigheten.

Det är i dåliga tider som de verkliga vännerna visar sig så egentligen ska man nog vara en smula tacksam för att det går åt helvete då och då. Vänner vill man ju kunna lita på i både medgång och motgång, eller hur...?

Om jag inte blir älskad för både mina goda och dåliga sidor, då älskar man ju inte mig. Följer jag inte din personliga mall för hur du vill att jag ska vara så var inte min vän. Att ändra på sig själv för att behaga andra är det största misstaget du kan göra, för det är då du sviker ditt jag.

Få är perfekta, allra minst jag. Om man kan lära sig konsten att leva med sig själv, har man lärt sig konsten om livet. Andra människor väljer man i sitt liv, dig själv ska du leva med resten av livet. Försök att se till att komma överrens med ditt jag, det kan bli ett besvärligt liv annars...

Var rädda om varandra och framför allt, var rädd om dig själv. Det finns bara en du...


"Your past no longer belongs to you, it belongs to the world, the only thing regret can do is blur the vision you have for the future." -Unknown Author.