Ensamhet finns i många olika former och lika många orsaker till den finns det. Man kan välja ensamhet eller tvingas till den. Man kan längta efter den eller fly för sitt liv ifrån den. Man kan vara själv i sin ensmhet eller dela den med andra. Ensamhet kan vara vackert som en daggdroppe eller ful och stinkande som en mosig rutten banan. Hur ensamheten än visar sig så är det ett faktum att alla är ensamma då och då.
Ibland händer det att jag kan befinna mig i ett rum fullt med människor och ändå känna mig som den mest ensamma människan på hela jorden. Varför blir det så? Jag har många nära och kära som förgyller mitt liv men kanske är det så att en liten pytte millimeter av själen har ett tomrum som aldrig kan fyllas? Ibland kanske det tomrummet äter sig större och känslan av ensamhet blir överväldigad och man vill svälja en annan själ för att hitta tillbaka till gemenskap. Och kanske är det så att det måste det finnas en pytte millimeter av ensamhet för att man ska överleva allt det andra. Ensamhet kan vara bra.
När jag inte orkar med människor ger jag mig ut på jakt efter ensamheten. Den sköna sortens ensamhet fångar jag ofta ute vid havet eller inne i skogens magiska värld. Den blir min vän och vaggar min kropp till ro och sköljer mina ögon så jag ser klarare på saker och ting.
Men ibland är det ensamheten som fångar mig och det kan vara besvärligt och rent av omöjligt att fly från den utan hjälp från andra. Den narras och leker med mig. Den gör mig illa och skrattar åt mina patetiska försök att krympa tomrummet i själen igen. Då blir jag rädd för ensamheten. Den blir till ett monster som ligger under sängen och jag vågar inte sätta ner fötterna på golvet. Men just som mostret ska komma fram och äta upp mig kommer det alltid någon och sätter ett par mjuka tofflor på fötterna och tar mig i handen och tillsammans med någon vågar jag resa mig upp och känna golvet under mig. Ensamheten är borta. Fuck you monster ensamhet!!! Fortsätt att lurpassa under sängen, just nu du är bara en liten pytte millimeter i själen igen.
Jag gråter för alla dom som inte har någon som sätter mjuka tofflor på fötterna. Det finns ensamhet som lyckas komma fram under sängen. Det finns ensamhet som gör tomrum i hela själen. Det finns ensamhet som dödar.
Kärlek till alla er ensamma....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar