En sällsam historia för två

Det är vår. Allt har börjat vakna till liv. Det är vackert. Världen omkring oss lever. Finns egentligen inga ord som kan beskriva naturens förvandling. Men måste det alltid finnas ord? Vilka ord säger man till någon som vill lägga ett rep runt sin hals och inte leva mer? Finns inga ord där heller. Det enda jag gör är att hålla dig hårt i handen när de orden kommer ut från din mun. Dagarna har blivit längre än natten, kvällarna är ljusa. Men det finns ett stort mörker som äter upp oss från insidan. Kanske gör allt ljus att kontrasten till det mörka blir så mycket påtagligare. Kanske hade jag upplevt det lika starkt i november också. Kanske, kanske... Mina händer darrar och tårarana rinner sakta nerför kinderna när jag skriver dessa ord, men de måste komma ut. De finns och de måste skrivas. Man kan välja att se eller titta på en annan människa. Jag hade inget val, jag såg dig från första början. Jag ser dig, hela dig. Både din friska sida och din sjuka sida. Jag ser allt som gör att du är den du är. Jag hatar din sjukdom, men utan den finns inget du. Den är en del av dig. Den syns inte utanpå, men jag känner den. Ibland kan jag skymta den i dina ögon snabbt när du tror att jag inte ser. Ibland känner jag den genom ditt solvarma skinn, eller hör den i dina hjärtslag. Den lurar dig, den lurar oss alla. Djävulen i helvetet inom oss. Jag önskar att du kunde se dig själv genom mina ögon, se hur vacker du är. Se att du är perfekt exakt så som du är. Ditt vackra skal och din vackra själ. Men i ditt helvete har jag inget tillträde. Du kan inte släppa in mig och jag tror inte att du vill det heller. Allt jag kan göra när du har dödslängtan är att hålla din hand. Och aldrig släppa. Jag skriver dessa ord både till dig och mig. Och till hela världen. Du sa till mig att sluta ljuga för mig själv. Vet du vad, jag lyssnade faktiskt på dig. Jag hörde dig, dina ord. Och jag lovar dig att jag ska vara ärlig mot mig själv nu, för jag är värd det. När du säger "fuck you" säger jag "talk to the hand". Vet du varför? För du är min sällsamma historia som aldrig händer i verkligheten. Men du är verklig och jag kommer alltid älska dig på ett eller annat sätt, vart du än är...