Hur tröstas en ledsen själ?

Det är en underbar perfekt vacker vinterdag ute i dag. Solen strålar och rimmfrosten omsluter allt den kan med sina kalla kramar. Det är så vackert att det nästan gör ont i ögonen...

I själen gör det redan ont. Det gör så ont att den är en millimeter från att lämna kroppen. Den vill fly till en fridfull plats där inga bekymmer råder eller smärta existerar. Den vill fly till en bubbla med regnbågens alla färger , där vågornas skvalp och trädens svaga sus är det enda som tränger in från den andra världens strukturerad oordning och kaotiska huller om buller problem.

Själen kan inte fly. Den är fjättrad med ansvarets bojor och livsglädjens kättingar som aldrig kommer brista. Men den kan vara ledsen. Så ledsen att den gråter ett osynligt blod. Iskalla blodtårar som sakta ringlar ner för dom brustna illustionerna av hoppets öppna landskap, det landskap som långsamt vuxit igen till ett stinkande ruttet träsk av bitterhet.

Den försöker skrika ut sin sorg och ber om tröst, men ingen hör. Den försöker visa sig i ögon som sluts och vänder sig bort. Hur tröstas en ledsen själ? Kan man hålla den hårt intill sig, torka bort tårar som inte finns och viska tillbaka livet så hoppets landskap på nytt kan öppnas?

Frågor men inga svar. För skalet som själen bor i låtsas att allt är som vanligt så ingen kan se den ledsna själens osynliga tårar av blod eller hjälpa att öppna upp för dess stinkande doft...