Fred, kärlek & förståelse

Jag har en sjukdom som påverkar min hjärna. Jag vet inte hur jag ska må när jag vaknar på morgonen. Jag vet inte hur jag mår efter 10 minuter eller några timmar. Jag kan inte planera in nåt, för jag vet inte hur jag kommer må just då. Jag har en diagnos som heter bipolär. Sjukdomen kallades förr för manodepressiv. Det finns olika typer av denna diagnos. Jag har typ 2. Att ha typ 2 innebär att jag får långvariga och djupa depressioner som blir svårare och svårare att ta sig upp från ju oftare jag får dom. När jag är i en depp orkar jag oftast inte ta mig ur sängen, äter inget eller väldigt sällan. Jag orkar inte sköta min personliga hygien. Att sköta praktiska saker som att betala räkningar, ta hand om mina barn, handla mat osv funkar inte heller. Det har hänt att människor frågar hur det känns, jag brukar svara "Det känns som att jag håller på att drunkna. Fast jag kan se alla omkring mig andas" Jag befinner mig i ett väldigt ensamt tomrum. Det är som om ingenting längre existerar och jag ser ingen mening med att finnas till. Jag har försökt att ta mitt liv vid flera tillfällen. Det var inte för att jag ville dö. Det var för att jag ville att smärtan inombords skulle försvinna. För så är det, smärtan och självhatet gör så fruktansvärt helvetes ont i själen... Det finns en annan sida ev denna diagnos också. Jag får en energi och euforisk bubblande livsglädje. Jag är så jävla bäst och jag kan ta mig fan allt. Det börjar oftast med att jag inte behöver speciellt mycket sömn. Varför ska jag sova när jag har så många fantastiska projekt jag har kommit på. Börja renovera en trätrapp. Eller varför inte måla en tavla eller tre. Helst allihopa samtidigt. Och visst behöver jag stryka alla örngott också. Kan passa på att ta kökshanddukarna på samma gång. Vänta lite nu, gardiner! Jag måste byta gardiner. Och möblera om. Faaaaaaaan nu passar inte soffkuddarna till de nya gardinerna. Måste åka och köpa nya soffkuddar så fort affären öppnar. Så mycket fint de hade i affären. Jag köper det också. När jag ändå är ute och far så kan jag ju kolla lite kläder också. Men vem har tid att prova, roffa åt mig det som är snyggt och dra hem. Oj då, inget passade visst. Släng in det i garderoben, vem fan orkar lämna tillbaka skiten. Åhhhhhhh jag är så jävla lycklig!!! Måste hälsa på den och hon och han och vänta lite nu, henne var det ju eeeeeevigheter jag träffade. Åker genast. Men va fan är hon helt jävla dum i huvudet?? Hon fattar ju inte vad jag säger. Hon förstår inte vad jag menar och tycker att jag pratar snabbt och byter samtalsämne varannan minut? Jag vill inte lyssna å¨henne. Avbryter när hon vill berätta nåt. Herrejävlar vad ointressant.... Jag blir förbannad och säger att hon är typ efterbliven och skiter i allt det som jag vill prata om. Slänger igen dörren och drar. Jag är hela jävla universums härskarinna, fattar ni inte det?! Jag behöver nog den där tröjan jag såg häromdan men aldrig köpte. Jag gör det nu. Tänk om jag skulle ta och börja på kickboxning? Satan vad skoj det hade varit. Bokar in mig på nätet, perfa! Jag är sååååå kåååååååååt!! Jag måste knulla, jag måste onanera. Det hjälper inte. Jag måste knulla lite mera. Jag måste få bekräftelse att jag är så jävla bäst. Hahahahah fick du skavsår på kuken? Tönt, du sa ju att du älsar sex. Jag vill inte ha dig mer. Du är tråkig... Men sluta vara så jävla mycket hela tiden Pernilla, säger han. Säger alla. Ingen står ut. Jag är en 5-åring som måste få sin vilja igenom, annars slänger hon sig på golvet och skriker. Jag skrattar åt dom. Vad vet dom. Egentligen. Mitt sätt är bästa sättet. Och vi ska göra saker NU inte om 10 min eller en halvtimma. Alla är så långsamma. Vi måste leva nuuuuuuu! Jag är så trött... jag orkar inte göra färdigt trätrappan. Varför hänger det bara gardiner på ena sidan i barnens rum? Det får vara så, orkar inte. Det börjar krypa under skinnet. Jag behöver sova. Jag måste sova. Hjälp, varför bultar hjärtat? Jag håller på att dö. Jag får ingen luft. Jag har inga pengar till räkningar. Jag har inga pengar till mat. Det kommer påminelser. Jag lägger dom i högen med reklam i tvättstugan. Min telefon går inte att använda längre. Kronofogden skickar brev. Jag vill sova. Sova i tusen och miljoner år. Vin är gott. Och öl. Och sprit.Vil inte ha sprit, det är inte gott, men det är billigt att köpa hembränt. Och man blir full. Berusning får mig att glömma ångesten. Problemen får mindre propositioner när man är i dimman. Jag måste sova, kan inte. Uppe hela nätterna med den där ångesten. Vad fyller jag för funktion i världen? Alla skulle få det så mycket bättre utan mig. Det har börjat om igen. Jag faller neråt i rasande fart. Går inte att stoppa. Jag visste inte hur det känns att ligga stabilt i mitt mående, jag har haft det så här mer eller mindre sen 20-års åldern. Min historia är lik alla andra med samma diagnos, men ändå olik. Jag fick äntligen min diagnos för snart ett å sedan. Jag skriver äntligen för det var då jag förstod vad det var för fel på mig. Det var då jag slutade skämmas för mig själv och slutade spela nån jag inte är. Det var då jag fick reda på att jag kommer vara så här resten av livet, min diagnos går inte att bota, men den går att lindra med mediciner och med hjälp av andra och framförallt sig själv.Lära sig att känna igen när det kommer ett skov, Och lära sig vad som kan trigga igång en depp eller en hypomani. Det var för snart ett år sedan som livet vände för mig. Jag fick börja med rätt behandling och mediciner. Jag kan skriva så mycket mer om hur jag har det. Men jag vill inte. Inte just nu iaf. Ibland blir jag ledsen när människor inte alltid förstår mitt agerande. Det är som att de glömmer bort att jag är sjuk, för det syns ju inte. Jag har varit självutlämnande och väldigt privat i denna text. Men hur ska andra förstå om jag inte berättar hur det faktiskt är? Jag kan inte rycka upp mig, jag kan inte tänka på konsekvenserna, det är inte alltid det som är den riktiga jag som bestämmer över mitt beteende. Och tro mig, vad än min diagnos har fått mig att göra, vad än du tycker om mitt agerande, är mitt självföraktelse det som känns mest. Var rädda om er! Fred, kärlek & förståelse.