Arla morgonstund och Nära döden upplevelse!!!

Oj oj oj... I kväll känner jag mig som en väldigt skruttig gumma med en väldigt ömmande kropp... Som tur är har denna känsla en naturlig förklaring och den kommer förhoppningsvis att gå över om några dagar!!

Det hela började med att Stora lilla pojkens blöja var mer än välfylld (av kiss) när han på den okristliga tiden 06.10 kom uppkravlandes i makens och min säng för att som jag först trodde, mysa och somna om. Men då det snart stod fullständigt klart att det inte alls skulle få sovas mer var det bara att masa sig upp... Väl nere och ombytt till torra kalsingar var det den fantastiska Barnkunskapskanalen som stod högst på önskalistan för min gullis, inte mig emot som la mig brevid på soffan för att snooza lite. Lite blev helt oförklarligt till för mycket och vi fick sannerligen lägga på ett kol tillslut!!

Av alla dagar så skulle jag dagen till ära på mamma-träff, vilket jag förövrigt anser är ett märkligt fenomen: När man blivit mamma eller pappa samlas man ihop i grupp och ska, bara för man blivit föräldrar, knyta vänskapsband och umgås med folk som det enda man kanske har gemensamt med är... ungarna...

Ja ja i brist på annat beslutade jag mig för att gå på spektaklet. Träffen skulle hållas i en byggnad brevid Stora lilla pojkens dagis så det var ju himla käckt!! När vi äntligen packat in allt i bilen, inget glömt för en gång skull, bar det av mot dagis i en långt ifrån laglig hastighet... Och eftersom vi av ovanstående beskrivna orsaker var lite försenade till dagis och likaledes till mamma-träffen så skulle vi då försöka småspringa in till dagiset... Vi är alltså innanför grindarna nu och det är inga problem för Stora lilla pojken att springa, han ligger en bra bit framför mig. Värre för mig...

Jag hade försökt snygga till mig lite inför träffen, kan ju vara kul att någon gång inte glida runt i mysbrallor... Hade därför kjol på mig och till detta mina nyinköpta skit snygga stövlar. Dessa stövlar har en låg klack och är på intet sätt ostadiga, riktigt bekväma promenadskor till och med!!

Jag småjoggar nerför den lite sluttande kurvan som leder ner till själva dagis gården, även bärandes på bilstolen med Mini på ca 7 kg i... Då händer det ofattbara, jag får en nära döden upplevelse!!!

Helt plötsligt viker sig högerfoten, den är vrickad!! Jag försöker styra upp allt genom att ta ett språng i luften, varpå jag tappar balansen och faller framåt, tappar Mini som troligtvis slår en volt i luften för att som jag sen hittar honom, landa liggandes på sidan... hela tiden sittandes fastspänd i bilstolen... Allt detta sker i slow motion... Jag känner en skarp brännande smärta när mina handflator och knän träffar asfalt och smågrus, en våg av kallsvett drar genom kroppen och jag reser mig kvickt upp. På dom få sekunderna innan jag snabbt får sätta mig ner igen pga blodtrycksfall eller nåt, far dessa tankar genom mitt huvud i kronologisk ordning: hur gick det med strumpbyxorna, hur gick det med Mini och var det någon som såg mig?!!!

Som tur är var Mini oskadd men tittade med stora frågande ögon och darrande underläpp på mig och undrade säkert vad som hände... Ingen människa i närheten som sett min fadäs och sen det största och mest otippade miraklet av dom alla STRUMPBYXORNA VAR HELA!!! Hur fan kunde det vara möjligt med tanke på att jag blödde på knät under strumpbyxorna... ?!

Stora lilla pojken vänder, springer tillbaka och frågar "Vad gör du mamma"? Jag ramlade... svarar jag med sammanpressade läppar, inte läge att vråla ut eder om han där nere direkt...

Jag lyckas lämna Stora lilla pojken på dagis och genomlida den första och ganska trevliga mamma-träffen, med ett helvetiskt ömmande knä och bultande fot. Jag har nu på kvällen äntligen fått satt mig stilla lite och så klart kommer stelheten... Håller mina tummar att jag kommer ur sängen i morgon...

Ni förstår säkert även att jag såg livet passera revy vid fallet... Jag såg ljuset...

"Bättre att fråga och verka dum, än att inte fråga och förbli dum"- Okänd

Go`afton min vänner!!