Att leva eller bara finnas till...

Om man tänker efter på hur ens liv ser ut, drar nog dom flesta av oss slutsatsen att livet är rätt ok. En del av oss har familj, jobb, hem att sköta och tar sig en fylla på helgen då och då... Andra lever ensamma och är fria att göra vad dom vill...

Men om man sätter sig ner och tänker efter riktigt riktigt noga på hur ens liv ser ut kommer man kanske fram till en annan slutsats om att det kan vara så att livet har nåt mer att erbjuda?

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag haft en orolig rastlöshet i mig att det måste finnas nåt mer att få ut av livet.

Natuligtvis är jag tacksam att jag har en god hälsa, två underbara barn och mina vänner och familj.

Men det måste finnas nåt mer annars kommer jag bli så oerhört besviken...


Jag är visserligen bara 30 år men jag vill hinna uppleva saker så otroliga att dom tar andan ur mig!!

Vissa jag känner säger att man ska vara nöjd med det man har. Jag är nöjd till en viss del men jag vet att det finns mer i livet än att gå omkring och vara halvnöjd i 80 år eller hur många år jag nu välsingnas med att få leva...

Eller just det... det blir ju 80 år som jag kan välja att leva eller bara finnas till på!!

Det är ju faktiskt så att livet är vad man gör det till så det är hög tid att jag börjar agera därefter!!

Det var en gång någon som sa till mig att jag inte kan förändra saker och ting själv... Det är mycket möjligt att jag inte kan förändra allt själv, men någon måste börja och vem om inte jag kan bara förändra mitt liv??

Från och med i dag väljer jag att leva och inte bara finnas till, är det någon som hänger på??

Ta hand om varandra!!

Med en blödande själ och ett hjärta som stannat...

Människans hjärna är en märklig uppfinning som ingen någonsin kommer kunna förstå sig på. Den tycks ha någon slags självläkande förmåga att förtränga och radera bort alla dom smärtsamma och hemska minnen som finns lagrade djupt inne bland dess alla veck.

Jag har fått nya minnen i kväll som min hjärna aldrig kommer kunna förtränga hur mycket den än försöker. Och jag vill inte förtränga minnerna heller...

Dom nya minnerna är en del av mitt liv och kommer följa mig in i döden. Jag delar dessa minnen med en del av mina vänner och dom kommer heller aldrig glömma vad som hänt i kväll. Deras hjärnor kanske förvarar minnerna där dom är svåra att hitta men dom kommer nog alltid finnas där...

Min själ har blödigt för alla mina vänner, dom har lidit lika mycket som jag när minnena skapades och det fanns inget jag kunde göra för att lindra deras smärta... Vi våndades och väntade tillsammans på att får ett svar, och när svaret äntligen kom fanns bara förvirring och tomhet kvar.

Dessa underbara vänner som ger mig så mycket ork och inget kan jag ge tillbaka... Men jag kommer alltid finnas för er om ni någon gång behöver min hjälp!!!


Med desperation försökte jag till slut skrika ut min smärta men det kom inget ljud, med panik försökte jag andas men det fanns det ingen luft. Och med en blödande själ och ett hjärta som stannat insåg jag att jag nog dött för ett ögonblick...

Kärlekens makt är stor men förnekelsens kraft är större...

Jag vet en som älskar sin fd partner trots att hon blivit behandlad som en ständigt påhoppad och överkörd vattenpöl. Varje gång det hände försvann det lite vatten tills det slutligen bara finns ett torrt Hål kvar.

Det tomma Hålet väntade ständigt på att det skulle börja regna så att hon kunde känna sig fylld av sig själv igen, men vad Hålet inte visste var att när det väl en gång blivit torrlag spelar det ingen roll hur mycket regn det fylls upp med igen, för det kommer aldrig bli som det var första gången.



Men Hålet älskade sin partner och intalade sig att efter varje torrläggning kommer det åter fyllas med skönt kallt vatten från kärlekens källa. Gång efter gång efter gång efter gång efter gång efter gång.... till slut gick det inte att hålla räkningen på hur många gånger Hålet tömts.

Kärleken finns fortfarande kvar... eller det som Hålet tror och fått lära sig är kärlek. Och är det ju sann och äkta kärlek Hålet fått tillbaka!!!

För visst är väl kärlek när en annan människa ska ha kontroll, bestämma vad man får och inte får göra, vad man ska ha för kläder, om man får sminka sig eller inte, vem man får hälsa på, bestämma att man inte får ha några vänner, säger åt en att ens familj är värdelösa individer som är totalt dumma i huvudet.

För visst är väl kärlek att hota och sedan slå och banka in lite vett när man är så korkad att man inte kan tänka själv.... För visst är väl kärlek att gång på gång bli överkörd tills man är ett torrt förbannat helvetes jävla Hål????

Det är hög tid att fylla igen Hålet med sand så att vägen blir hel och äkta kärlek kan färdas på den.

Jag hoppas av hela min själ att det inte är försent, för det är med stora salta tårar rullades ner för mina kinder som jag bittert konstaterar att kärlekens makt är stor men förnekelsens kraft är större...


Jag älskar dig, du modiga människa!!! Glöm aldrig det!!! Tvivla inte på hur du handlat innan, förnekelsen för vad du trodde var men som aldrig ens funnits är bara hans sista grepp om dig!! Bryt dig fri!!!!!