Med en blödande själ och ett hjärta som stannat...

Människans hjärna är en märklig uppfinning som ingen någonsin kommer kunna förstå sig på. Den tycks ha någon slags självläkande förmåga att förtränga och radera bort alla dom smärtsamma och hemska minnen som finns lagrade djupt inne bland dess alla veck.

Jag har fått nya minnen i kväll som min hjärna aldrig kommer kunna förtränga hur mycket den än försöker. Och jag vill inte förtränga minnerna heller...

Dom nya minnerna är en del av mitt liv och kommer följa mig in i döden. Jag delar dessa minnen med en del av mina vänner och dom kommer heller aldrig glömma vad som hänt i kväll. Deras hjärnor kanske förvarar minnerna där dom är svåra att hitta men dom kommer nog alltid finnas där...

Min själ har blödigt för alla mina vänner, dom har lidit lika mycket som jag när minnena skapades och det fanns inget jag kunde göra för att lindra deras smärta... Vi våndades och väntade tillsammans på att får ett svar, och när svaret äntligen kom fanns bara förvirring och tomhet kvar.

Dessa underbara vänner som ger mig så mycket ork och inget kan jag ge tillbaka... Men jag kommer alltid finnas för er om ni någon gång behöver min hjälp!!!


Med desperation försökte jag till slut skrika ut min smärta men det kom inget ljud, med panik försökte jag andas men det fanns det ingen luft. Och med en blödande själ och ett hjärta som stannat insåg jag att jag nog dött för ett ögonblick...