Plastik kirurgi för skrynkliga händer...

När jag ser mig i spegeln tycker jag att jag ser likadan ut som jag gjorde när jag var 19 år. Förnekelsen över att jag har fått en och annan rynka blir raskt utsuddad om jag tar ett fotografi från den tiden och jämför. Varför jag nu är så korkad och gör detta kan man undra... Jag är 30 år och jag vill vara 30 år. Det sägs att man kan se en människas rätta ålder på hennes händer, i sånt fall är jag nog närmre 50 år egentligen...

När jag tänker tillbaka på tiden som 19- åring får jag nästan ångest, gud så korkad jag var på den tiden. Trodde jag var odödlig och att livet var en fest. I allfall onsdag, fredag, lördag och ibland söndagar också... Så oseriöst nonchalant jag uppskattade livet, levde loppan i London ett år och kom hem till Sverige och fick ett jobb severat på ett fat. Tröttnade på det jobbet och fick ett annat och ett annat till...

Nu när jag lägger fram det på detta sättet så undrar jag vad jag klagar på egentligen...

Skämt å sido, man vet inget om livet när man är 19 år. Man vet inte så mycket om livet när man är 30 heller, men man vet lite mer om det för att veta hur man egentligen vill ha det.

Och jag vet att jag aldrig skulle vilja vara 19 år igen!! Jag vill vara en vacker, snygg, smart, begåvad, talangfull och oerhört bra mamma som är 30 år. Jag är stolt över att livet har börjat visa sig i mitt ansikte i form av charmigt spretande rynkor när jag skrattar. Jag är stolt över att min mage har fått vita (och fortfarande något röda...) strimmor efter att ha burit på två underbara barn.

Jag är stolt att jag har kommit till insikt att om folk inte gillar mig som jag är så kan dom dra åt skogen. Jag tänker aldrig mer ändra mig för att passa in i någon annans liv. När jag är 80 år och tänker tillbaka på mitt liv vill jag känna att jag kanske inte haft det mest perfekta livet men jag gjorde mitt bästa.

Jag vill tänka tillbaka på att jag älskade många och mycket, jag vill tänka tillbaka på att när jag var arg var jag flammande arg, när jag var glad var jag strålande glad och när jag var ledsen grät jag floder. Jag vill känna att jag gjorde val som jag både ärar och ångrar. När jag är gammal vill jag känna att jag längtar efter att få dö för jag har levt!!!

När jag nu ser ner på mina naggade händer så ser jag på dom med stolthet och kärlek, för jag ser händer som lyder mig, jag ser händer som jag kan gräva ner i vårjordens väta och skapa nytt liv med. Jag är stolt och kär i mina händer för livet har börjat synas på dom.

Sen slår mig tanken... undrar om det finns plastik kirurgi för skrynkliga händer...? Det kanske vore nåt för dom stackare som har svårt att förlika sig med att livet gärna lämnar spår efter sig...

En sargad själ och en rofylld himmel...

Att inte ha kontroll över sitt liv, att någon annan vilt främmande människa ska besegla ens öde måste vara fruktansvärt. Att dessutom få vänta och vänta och vänta på besked om hur framtiden ska te sig måste vara värre än värsta tortyren...

Jag kan bara stå brevid och försöka hjälpa efter bästa förmåga men jag känner hur otillräckligt krampaktigt jag försöker hålla modet uppe för den starkaste personen jag älskar så mycket...

Missmodet äter en bit av henne varje dag och jag fruktar att det snart har slukat henne helt. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa och jag vet att långt inne där hon inte ens vet om det själv, finns en liten gnista av hopp kvar som bara väntar på att få flamma upp i vredesmod och inbringa det enda rätta tankesättet för att inte bli fast i galenskap...

Det är en sargad själ som uttorkad suktar efter kärlekens vattenhål och inget hellre önskar än att blicka upp mot en rofylld himmel och känna lugn.

Vad är en veckas väntan jämfört med hundra år? En evighet utan slut kan det tyckas när man inte vet svaret på sitt öde...

Jag vet att det bara finns ett rätt svar att få och jag hoppas av hela mitt hjärta att det svaret kommer ges annars är det något som är väldigt fel med Sveriges rättsväsende!!

Så min allra sötaste, vackraste, modigaste underbaraste lillasyster vilket svar du än får är han ditt kött och blod och det kommer aldrig någon kunna ta ifrån dig!!

När änglar gråter spirar nytt liv...

Vad rätt hon hade Karin Boye när hon skrev att det gör ont när knoppar brister... Varje år när våren börjar smyga sig fram får jag samma känsla av ljuv smärta i kroppen, lika slumrande som naturen försöker jag vakna upp ur vinterdvalan.

Vårkänslorna försöker få kroppen att förstå att vi går en ljusare och lättare tid till mötes, och dom vill slippa ut ur det tjocka skal som bildats under alla mörka vinterkvällar.

Hormonerna löper amok och när jag drar in solsken i mina lungor fylls gommen med en smak av härlighet. Jag blir förälskad i livet igen!!


Förväntansfullt ser jag fram emot min årliga kärlekshistoria med det som kallas livet, och hoppas att livet ska älska mig lika mycket som jag kommer älska det...

Än har inte min kropp vant sig vid vårens ankomst och lika högt som jag flyger av lycka, lika lågt sjunker jag när solen inte är där...


När dom tråkiga dagarna finns med oss med grå himmel och regn, säger jag till mig själv att när änglarna gråter kommer nytt liv så småningom att spira och det hjälper mig bara att känna mer längtan efter kärlekens sötma.

Visst gör det ont när knoppar brister men kärleken vet också hemligheten om hur man lägger mjuka bandage runt själen...