Att inte ha kontroll över sitt liv, att någon annan vilt främmande människa ska besegla ens öde måste vara fruktansvärt. Att dessutom få vänta och vänta och vänta på besked om hur framtiden ska te sig måste vara värre än värsta tortyren...
Jag kan bara stå brevid och försöka hjälpa efter bästa förmåga men jag känner hur otillräckligt krampaktigt jag försöker hålla modet uppe för den starkaste personen jag älskar så mycket...
Missmodet äter en bit av henne varje dag och jag fruktar att det snart har slukat henne helt. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa och jag vet att långt inne där hon inte ens vet om det själv, finns en liten gnista av hopp kvar som bara väntar på att få flamma upp i vredesmod och inbringa det enda rätta tankesättet för att inte bli fast i galenskap...
Det är en sargad själ som uttorkad suktar efter kärlekens vattenhål och inget hellre önskar än att blicka upp mot en rofylld himmel och känna lugn.
Vad är en veckas väntan jämfört med hundra år? En evighet utan slut kan det tyckas när man inte vet svaret på sitt öde...
Jag vet att det bara finns ett rätt svar att få och jag hoppas av hela mitt hjärta att det svaret kommer ges annars är det något som är väldigt fel med Sveriges rättsväsende!!
Så min allra sötaste, vackraste, modigaste underbaraste lillasyster vilket svar du än får är han ditt kött och blod och det kommer aldrig någon kunna ta ifrån dig!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du skriver så bra o gripande. Vi är fler som är hjälplösa i det här, men som bryr oss.
SvaraRaderaÄr han förlåten?