Fjärilar på fönstret och simdynor...

Nu när det är mörkt ute om kvällarna samlas nattfjärilarna i klungor på fönstren som vi har lampor lysande i. Jag tycker synd om dom, det är väl alla hormonerna som är kvar i kroppen fortfarande. Det är ju trots allt bara 11 veckor sen vi var på väg in till Östra Sjukhuset i Göteborg vid denna tidpunkten, för att klämma ut en underbar liten gosse till!!

Nåväl när jag ser dom sittandes där, fjärilarna, kommer jag att tänka på när jag gick i årskurs 1 och vi skulle lära oss simma.
En vild ung-skock på sisodär 20 ungar slänger sig förväntansfullt av bussen och rusar in på simbadet.
Nu kommer det sig att vi är en smula tidiga och får lov att vänta i entren en stund. I entren är det stora glasfönster in till själva simmbasängen och det är en klass före oss som nog håller på att lära sig att bara vara under vattnen, dom står där på ett led och ska handlöst slänga sig ut i vattnet.

När ett av dom badande barnen får se oss vänder han sig om i ledet och jag som står med näsan tryckt mot glaset möter hans blick och vi iakttar varandra i några sekunder.

Han står där med sin simdyna utbredd som vingar bakom hans späda rygg och ser så ledsen ut.
Det var ett magiskt ögonblick som jag aldrig kommer glömma, ett barns blick söker desperat efter hjälp av ett annat barn. Det visade sig nämligen att pojken var livrädd för vatten och började gråta och blev stel som en pinne under ytan och läraren fick hoppa i och plocka upp honom... Jag kände mig så skyldig efteråt, som om det vore mitt fel...

Lika skyldig känner jag mig nu inför dom bräckliga fjärilarna som sitter där på andra sidan glaset och suktar efter ljuset... Undrar om jag kan fånga in alla och ha en liten fjärils farm här inne? Hummmm... eller skaffa mig ett liv kanske?!

Men tyckte det var lite märkligt att jag kom att tänka på den lilla indvandrar pojken när jag såg fjärilarna...

Sov gott vänner!!