Svarta vrår och små barnhänder

Det är både märkligt och mycket förvånande att i vissa speciella ögonblick i livet, faktiskt lite då och då, tycks tiden stanna i en kort evighet. Det kan vara både i situationer som man finner skrämmande men även tillfällen då man önskar att tiden stod stilla i förevig evighet. I kväll efter att Sigge somnat låg jag kvar med min hand i hans en lång stund. Hans hand passar så bra i min. Helt prefekt faktiskt. Det har den gjort ända sen han för första gången som nyfödd krampaktigt höll fast i mig som om han aldrig tänkte släppa. Det har han inte gjort än heller och det hoppas jag att han aldrig någonsin gör. Jag vill alltid ha kvar hans lilla bebishand i min, även när han är vuxen. Jag låg där och tittade på min äldsta son och känner plötsligt varma tårar sakta ringla ned för mina kinder. Tänk... att hälften av han kommer ifrån mig. Efter fem och ett halvt år kan jag fortfarande inte förstå hur jag har lyckats. När vi låg där med händerna fastankrade i varandra i en kort evighet hann jag känna hela min kärlek till honom, den är stor, så stor som hela rymden. Det behövs faktiskt korta evigheter då tiden står helt stilla för att man verkligen ska hinna känna en hel känsla fullt ut, vilken känsla det än må vara. Allt som oftast kommer det andra känslor som också vill lägga sig i... Och mycket riktigt, när den korta evigheten började lida mot sitt slut börjar mitt hjärtat försöka tränga sig ut genom bröstet för att fly från ångesten som kommer ringlandes som en hungrig orm på jakt efter sitt byte. Ångesten som glupskt börjar förgifta mina tankar med vad som kan hända i framtiden. För lika mycket glädje och kärlek som jag känner för mina barn, lika mycket rädsla och oro lurar långt inne i en vrå där allt det där mörka finns som bor inom en. Min rädsla, oro och alla andra skit känslor som bor i den mörka vrån är för det mesta vakumförpackade. På så sätt får glädjen och kärleken och allt det där braiga mera plats. Men problemet är att om lite, lite av skit känslorna lyckas sippra ut känns det så mycket, mycket mer. Och den värsta skiten är den stora rädslan och oron för vad som kan hända med mina barn, framför allt för att de kan försvinna eller dö innan jag gör det. Det är det största misstag som naturen kan begå. Jag håller Sigges hand lite hårdare och vi andas i takt och jag känner hur kärleken trycker tillbaka oron och rädslan in i vakum-vrån igen. Stanna nu där för helvete!! Min lille pojk Ville ligger och skrattar lite i sömnen brevid oss. Åh vad jag skulle vilja se vad han drömmer. Både de drömmar han drömmer på natten och det han drömmer om i framtiden så småningom. Sigge vänder sig om med en belåten suck och hans lilla hand glider sakta ur mitt grepp. Min hand ser plötsligt väldigt tom ut. Men jag känner fortfarande det värmande taget om handen, precis som jag alltid gör. Jag har nämligen jämt två små värmande barnhänder i mina, en i varsin hand. Det är bara det att vi inte alltid kan se dessa små händer...

Bryt mot regler!!

Sköna maj... Vart fan är du, på månen och röker braj?? Kom igen nu, alla väntar på dig ju!! Solen lyser med sin frånvaro och värmen hålls borta av kalla vindar. Inte den mest optimala våren hittills... Men grönskan har minsann trotsat den icke så entusiastiska våren och knopparna brister och blommorna blommar ändå. Bra där!! Jag gillar saker och ting som trotsar. Så mycket lagar och regler, hur ska man kunna undgå att inte bryta mot någon... Man SKA bryta mot sånt som andra har bestämt. Vi är inga jävla robotar som är stöpta i samma form. Vi är alla individuella varelser med olika behov. Lagar och regler dödar allt som är roligt. Lagar och regler dödar lite av det som kallas livet. Ibland känns det som att jag inte vet att jag lever, jag bara är. Farligt farligt Pernilla!! Men så i sista stund är det precis som att hjärnans automatisk rädda sig själv plan sätts igång och vips är jag levande igen. Det kan vara olika saker som sätter igång självräddningen, ett ord från någon, en beröring eller så kommer det helt enkelt bara lite galna tankar. Som tex att man vill åka och ta ett kvällsdopp när det blåser halv storm, är 7 grader varmt och alldeles alldeles mörkt. Jag är så tacksam att jag har vänner som vill göra sånt med mig, galna saker görs bäst i sällskap... Det är ju egentligen inget märkvärdigt med att åka och ta ett dopp i havet. Det som gör det hela till en grej är att de flesta av oss inte hade åkt ut och badat just vid dessa omständigheter. Det är avbrottet mot det som förväntas av människor som gör att jag känner mig levande. Den kalla vinden smekte girigt min nakna hud och fick mig att tjuta och skratta. Det iskalla vattnet omslöt mig värkande och fick min kropp att domna bort. De svarta vågorna slickade mitt skinn och ville hungrigt äta upp mig. Jag kände det kallnande blodet rusa fram genom kroppen och jag var där, där i havet med sitt skummande raseri och jag la mig ner i dess ilska. Som en injektion av all världens droger blev jag hög av livet. Jag ville leva för evigt!! Så mina vänner, bryt mot regler och gör saker som får er att känna er levande. Man lever ju för tusan bara en gång!!

Kärleken hyllar man varje dag

Jag sitter här och smuttar på en kopp hett kaffe och funderar på allt tokigt som människor hittar på. Högtidsdagar till exempel. Några dagar om året som förgyller livet för en del. Personligen gillar jag inte "speciella" dagar nåt nämnvärt eftersom det nu för tiden bara ska tjänas pengar på allt. Den verkliga orsaken bakom firandet tycks ha glömts bort. Vem vet egentligen varför man ska fira kärleken en gång om året? Jag visste det inte så jag tog reda på lite fakta för att se om jag kan ändra uppfattning om denna spektakel dag. Trots informationen tycker jag fortfarande att det är årets värsta och töntigaste dag. Kanske har att göra med att jag aldrig fick en endaste av de där förbannade vackra röda rosorna man kunde skicka till någon man var förtjust i under gymnasie åren...

Hur som helst, här kommer lite fakta för er som inte vet men undrar vad tusan 14: februari handlar om.

Firandet av ett helgon med namnet Valentinus den 14 februari började inom den katolska kyrkan redan i slutet av 400-talet, men exakt vem denne var är oklart. Flera olika martyrer med namnet Valentinus från 200- och 300-talet är dokumenterade, även om nästan ingenting konkret är känt om dem. Enligt en sen medeltida helgonlevnad ska Sankt Valentinus ha återgett synen åt sin fångvaktares dotter - något som kom att inlemmas i vissa moderna historier om Sankt Valentin.

Kopplingen till romantik och kärlek uppkom först under medeltiden och uppstod möjligtvis genom en folklig föreställning om att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Detta inspirerade pojkar och flickor att fundera på vem som skulle bli deras Valentin, det vill säga vem som de skulle hålla ihop med minst ett år framöver. Även i Sverige har seden att på lek para ihop flickor och pojkar funnits men i tradition varit förlagd till pingsten.

I 1300-talets England och Frankrike blev Valentindagen en fest för ungdom och förälskade, och parbildningslekar av olika slag var vanliga. Det var först då som helgonet som sådant började förknippas med kärlek. Under medeltiden uppstod där också en sed att skriva kärleksbrev med rimmade dikter till sin käraste, och senare på 1800-talet blev tryckta och utsirade valentinkort, ofta utsmyckade med sidenband och spetsar, populära. I dag är Valentindagen starkt uppmärksammad i alla engelsktalande länder, där kärleksbrev och små presenter brukar givas bort.

Olika berättelser med romantiskt innehåll har också kommit till. Enligt en av dessa var Sankt Valentin en kristen som levde i Rom på 200-talet och fick lida martyrdöden efter att ha trotsat kejsar Claudius II förbud att viga unga par. Innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett kort till fångvaktarens dotter (jämför med den medeltida legenden ovan) som han var mycket förälskad i: det första Valentinkortet och ursprung till seden att skicka kort denna dag. Valentin sägs även ha haft för vana att plocka blommor i trädgården och ge dem till älskande par. Detta påstås ha givit upphov till seden att ge varandra blommor på Alla hjärtans dag.

I Sverige har firandet av S:t Valentin och Alla hjärtans dag inte förekommit i någon större utsträckning förrän på 1960-talet, då det lanserades av kommersiella skäl och genom amerikansk kulturell påverkan. NK-varuhuset försökte lansera seden, men det tog tid innan firandet blev mer än det hjärtformade gelégodiset. Under 1990-talet tog dock firandet fart (kanske som en följd av uppmärksamheten i skolorna) och har funnit sin plats som Alla Hjärtans dag i den svenska högtidskalendern.


På Alla hjärtans dag säljs över 4 miljoner rosor i Sverige. Framförallt efterfrågas mörkröda rosor. Eftersom efterfrågan på rosor i världen är större än tillgången just denna dag, säljs det även många mörkröda tulpaner och nejlikor på Alla hjärtans dag.

För er som orkade öga sig igenom hela fakta texten vet nu alltså hur det ligger till. Eftersom jag är en lat människa har jag kopierat dessa rader rätt av från Wikipedia och kan inte skyllas för eventuell felaktig fakta.

Jag är och kommer alltid förbli av den åsikten att kärleken firar man varje dag och inte bara en dag om året. Jag vill hellre få en överraskande gåva vilken dag som helst på året, än en gåva som man "måste" ge... Oftast köps dessa gåvor till hutlösa överpriser denna dagen till ära dessutom!! Och varför ens ge bort nåt för att visa sin kärlek, den kan man ge på andra sätt också. Men för er andra romantiska själar hoppas jag att ni fortsätter göra varandra glada genom att köpa choklad och mörkröda rosor, tulpaner, nejlikor eller vad ni nu ödslar pengar på, för att ära kärleken. För kärleken är det vackraste vi har...

Källa: Wikipedia

Fuck you monster ensamhet!!!

Ensamhet finns i många olika former och lika många orsaker till den finns det. Man kan välja ensamhet eller tvingas till den. Man kan längta efter den eller fly för sitt liv ifrån den. Man kan vara själv i sin ensmhet eller dela den med andra. Ensamhet kan vara vackert som en daggdroppe eller ful och stinkande som en mosig rutten banan. Hur ensamheten än visar sig så är det ett faktum att alla är ensamma då och då.

Ibland händer det att jag kan befinna mig i ett rum fullt med människor och ändå känna mig som den mest ensamma människan på hela jorden. Varför blir det så? Jag har många nära och kära som förgyller mitt liv men kanske är det så att en liten pytte millimeter av själen har ett tomrum som aldrig kan fyllas? Ibland kanske det tomrummet äter sig större och känslan av ensamhet blir överväldigad och man vill svälja en annan själ för att hitta tillbaka till gemenskap. Och kanske är det så att det måste det finnas en pytte millimeter av ensamhet för att man ska överleva allt det andra. Ensamhet kan vara bra.

När jag inte orkar med människor ger jag mig ut på jakt efter ensamheten. Den sköna sortens ensamhet fångar jag ofta ute vid havet eller inne i skogens magiska värld. Den blir min vän och vaggar min kropp till ro och sköljer mina ögon så jag ser klarare på saker och ting.

Men ibland är det ensamheten som fångar mig och det kan vara besvärligt och rent av omöjligt att fly från den utan hjälp från andra. Den narras och leker med mig. Den gör mig illa och skrattar åt mina patetiska försök att krympa tomrummet i själen igen. Då blir jag rädd för ensamheten. Den blir till ett monster som ligger under sängen och jag vågar inte sätta ner fötterna på golvet. Men just som mostret ska komma fram och äta upp mig kommer det alltid någon och sätter ett par mjuka tofflor på fötterna och tar mig i handen och tillsammans med någon vågar jag resa mig upp och känna golvet under mig. Ensamheten är borta. Fuck you monster ensamhet!!! Fortsätt att lurpassa under sängen, just nu du är bara en liten pytte millimeter i själen igen.

Jag gråter för alla dom som inte har någon som sätter mjuka tofflor på fötterna. Det finns ensamhet som lyckas komma fram under sängen. Det finns ensamhet som gör tomrum i hela själen. Det finns ensamhet som dödar.

Kärlek till alla er ensamma....

Det finns bara en du...

Mer eller mindre varje dag gör folk misstag. Ibland små, ibland stora. För det mesta drabbar dessa misstag dig själv men emellanåt kan det få konsekvenser för folk i omgivningen också. Det som är väldigt lätt att glömma för de flesta människor är att det finns ytterst få individer här i världen som är totalt felfria. Det är så jävla lätt att se andras fel och brister och det är så förbannat skönt att se andras klamp i klaveret för då är man inte riktigt lika usel själv för en stund.

Ett misstag kan inte göras ogjort hur mycket man än önskar. När ågrenen kramar hjärtat hårdre och hårdare och ångesten fyller lungorna som en varm tjärklump och allt som ger kroppen syre bara är en förpestad rädsla för livet, då finns det fortfarande inte ett endaste dugg att göra för att ta allt tillbaka. Även om man vet att allt blir bra till slut är det i ångerns värld man upplever evigheten.

Det är i dåliga tider som de verkliga vännerna visar sig så egentligen ska man nog vara en smula tacksam för att det går åt helvete då och då. Vänner vill man ju kunna lita på i både medgång och motgång, eller hur...?

Om jag inte blir älskad för både mina goda och dåliga sidor, då älskar man ju inte mig. Följer jag inte din personliga mall för hur du vill att jag ska vara så var inte min vän. Att ändra på sig själv för att behaga andra är det största misstaget du kan göra, för det är då du sviker ditt jag.

Få är perfekta, allra minst jag. Om man kan lära sig konsten att leva med sig själv, har man lärt sig konsten om livet. Andra människor väljer man i sitt liv, dig själv ska du leva med resten av livet. Försök att se till att komma överrens med ditt jag, det kan bli ett besvärligt liv annars...

Var rädda om varandra och framför allt, var rädd om dig själv. Det finns bara en du...


"Your past no longer belongs to you, it belongs to the world, the only thing regret can do is blur the vision you have for the future." -Unknown Author.