Hur tröstas en ledsen själ?

Det är en underbar perfekt vacker vinterdag ute i dag. Solen strålar och rimmfrosten omsluter allt den kan med sina kalla kramar. Det är så vackert att det nästan gör ont i ögonen...

I själen gör det redan ont. Det gör så ont att den är en millimeter från att lämna kroppen. Den vill fly till en fridfull plats där inga bekymmer råder eller smärta existerar. Den vill fly till en bubbla med regnbågens alla färger , där vågornas skvalp och trädens svaga sus är det enda som tränger in från den andra världens strukturerad oordning och kaotiska huller om buller problem.

Själen kan inte fly. Den är fjättrad med ansvarets bojor och livsglädjens kättingar som aldrig kommer brista. Men den kan vara ledsen. Så ledsen att den gråter ett osynligt blod. Iskalla blodtårar som sakta ringlar ner för dom brustna illustionerna av hoppets öppna landskap, det landskap som långsamt vuxit igen till ett stinkande ruttet träsk av bitterhet.

Den försöker skrika ut sin sorg och ber om tröst, men ingen hör. Den försöker visa sig i ögon som sluts och vänder sig bort. Hur tröstas en ledsen själ? Kan man hålla den hårt intill sig, torka bort tårar som inte finns och viska tillbaka livet så hoppets landskap på nytt kan öppnas?

Frågor men inga svar. För skalet som själen bor i låtsas att allt är som vanligt så ingen kan se den ledsna själens osynliga tårar av blod eller hjälpa att öppna upp för dess stinkande doft...

Fortfarande samma hjärta som slår...

Jag har genomgått en en omtumlande och spännande förvandling under ca 5 månaders tid och resan är inte riktigt slut än.

Jag orkar inte gå in på alla detaljer om varför, hur och när men för att dra det kort fattat så drog jag på mig fler kilon än jag tillslut inte orkade släpa runt på och fick en dag nog och gjorde slag i saken.

Jag har några få nära vänner och gott om bekanta och har alltid varit social av mig även om jag inte alltid varit bekväm med mitt utseende. Människor tycker väl om mig för den jag är inte för hur jag ser ut...??

Men det har uppstått ett märkligt fenomen nu när åtskilliga kilon försvunnit. Alla, både mer eller mindre bekanta har börjat att påpeka att man är "söt", "vacker", "fin" och så vidare... Då måste folk alltså ha tyckt att jag var ful när jag var fet??!!

Min resa ner till en "normal" storlek, om det nu finns en storlek som är normal, det finns ju lika många olika storlekar som det finns människor på jorden, hälsosam storlek skriver jag i stället... Den här resan har faktiskt gett mig en tankeställare, hur ser jag själv på överviktiga människor? Jag har vänner och bekanta i alla storlekar och former och jag älskar alla och tycker alla är lika vackra. Och jag tror (och hoppas) att jag behandlar alla på samma sätt.

Det som stör mig mest med folks komentarer är att inte EN enda har påpekat dom hälsosamma effekterna en viktnedgång har. Alla har bara fällt komentarer om att utseendet har blivit mer fördelaktigt. Sorgligt tycker jag... Sorgligt att samhället är ytligt och har en väldigt missuppfattad bild av överviktiga personer. Detta gäller inte bara mina bekanta utan även hur man blir bemött ute i samhället i olika situationer.

Jag hoppas och tror att alla mina vänner och bekanta tycker om mig för den jag är och ser mer än vad det yttre visar, för det är ju fortfarande jag kvar. Bara skalet som har ändrat form.

Det är fortfarande samma vanliga Pernilla och det är fortfarande samma hjärta som slår i den nu lite mindre kroppen...

En alldeles underbar vanlig dag...

Jag har så långt tillbaka jag kan minnas i mitt liv känt en rastlös och orolig längtan efter något. Jag har ingen aning om vad det är jag längtar efter eller om jag någonsin kommer finna det jag söker.

Ibland känns det som jag vill krypa ur skinnet, det kryper i kroppen och jag vill bara bort. Jag vet att det inte har att göra med att jag inte är nöjd över det jag har i livet, för jag är nöjd. Jag har tak över huvudet, ett jobb som försörjer mig ( jag får lite pengar på ett konto varje månad i allafall...) fantastiska vänner och så har jag 2 alldeles helt perfekta små killar!!

Men det känns som om livet inte är helt komplett, som om det saknas något. Jag vet inte vad det är jag ska leta efter, och det gör det hela ännu mer komplicerat...

Men ibland kommer det en sån där dag när oron blåser bort och jag känner ingen stress över att finna det där som fattas. Det är en sån där dag när själen vaggas till ro av insikten av att allt har sin tid och det där som måste finnas kan hittas en annan dag.

Oftast kommer jag inte underfund med att det är en sån dag förens alldeles innan jag somnar. Men nu i dag, flera timmar innan det är dags att sluta dom gröna, har jag just insett att det har varit en sån dag. Jag har bara existerat i min egna lilla värld med vetskapen om att vissa dagar bara är helt perfekta fast inget särskilt händer.

Jag ska suga på den här karamellen länge för jag misstänker att morgondagen har nåt helt annat att erbjuda än vad den här dagen hade. För den här dagen har varit en alldeles underbar vanlig dag...

Jag för dig och du för mig...

Det är något alldeles speciellt med dig, du är underbart unik och du finns bara i ett exemplar. Du är vacker, söt, snäll, generös, barnslig, har perfekt humor, är härligt snurrig och naivt godtrogen mot alla du möter. Och så är du en perfekt mamma på ditt sätt. På hela jorden finns verkligen ingen som du...

Samma gener finns lagrade i oss och samma blod bubblar runt i våra ådror. Ändå är vi så olika.

Vi känner samma rädsla och är lika fundersamt ovetande om det som komma skall, men vi känner det på olika sätt. Vi har inte samma utgångsläge för att veta hur den andra känner, vi kan bara ana...

Jag har alltid funnits i ditt liv och jag kommer inte ihåg hur mitt liv var utan dig. Jag har älskat dig sen du kom till världen och jag kommer älska dig tills den dagen någon av oss beger sig ut på nya äventyr.

Att lyssna på en människa när hon är en blöt fläck och som inte har någon ork att resa sig och få henne att vända gråten till skratt är en sällsam gåva. Både du och jag har den gåvan för vi har förvandlat många ledsna tårar till tårar av skratt hos varandra under hela vår uppväxt.

Vi delar inte alltid samma åsikter och det är ok så länge man respekterar den andras val och synpunkter.

Kommer du ihåg när vi var små och var hos gammelmormor Ada och morfar Östen? Jag minns ett speciellt tillfälle... Det var sommar och vi hade likadana rosa sommar klänningar med spets, minns du? Mormor Ada bjöd som vanligt på alla möjliga och icke möjliga sorters kakor och vi sprang och busade vid bäcken bakom huset. Kommer du ihåg vilken skön känsla det var att få vara där hos dom och det fanns inte ett enda bekymmer i hela världen... När jag är ledsen så plockar jag fram den känslan och det känns som om barndomens oskyldiga lätthet kommer tillbaka för ett ögonblick.

Jag vill att du också ska göra det när inte livet känns tipptopp. Lägg dig ner och tänk på alla ljusa minnen från vår barndom och håll kvar känslan som kommer så länge du kan. Jag lovar dig att det känns bättre efteråt.
Jag vill även att du ringer till mig, vi behöver inte prata vi kan bara sitta och andas tillsammans om du vill. Och jag lovar att nästa gång vi ses kan du släppa taget för en stund igen för jag faller med dig och jag fångar dig innan du hinner krascha.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om dig men jag har låst in det mesta i mitt hjärta och du får nyckeln, vill du att det ska stanna där för alltid så gör det det.

Även om det inte alltid verkar så, både för oss själva och för andra, så finns vi alltid för varandra. Jag för dig och du för mig...

Att leva eller bara finnas till...

Om man tänker efter på hur ens liv ser ut, drar nog dom flesta av oss slutsatsen att livet är rätt ok. En del av oss har familj, jobb, hem att sköta och tar sig en fylla på helgen då och då... Andra lever ensamma och är fria att göra vad dom vill...

Men om man sätter sig ner och tänker efter riktigt riktigt noga på hur ens liv ser ut kommer man kanske fram till en annan slutsats om att det kan vara så att livet har nåt mer att erbjuda?

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag haft en orolig rastlöshet i mig att det måste finnas nåt mer att få ut av livet.

Natuligtvis är jag tacksam att jag har en god hälsa, två underbara barn och mina vänner och familj.

Men det måste finnas nåt mer annars kommer jag bli så oerhört besviken...


Jag är visserligen bara 30 år men jag vill hinna uppleva saker så otroliga att dom tar andan ur mig!!

Vissa jag känner säger att man ska vara nöjd med det man har. Jag är nöjd till en viss del men jag vet att det finns mer i livet än att gå omkring och vara halvnöjd i 80 år eller hur många år jag nu välsingnas med att få leva...

Eller just det... det blir ju 80 år som jag kan välja att leva eller bara finnas till på!!

Det är ju faktiskt så att livet är vad man gör det till så det är hög tid att jag börjar agera därefter!!

Det var en gång någon som sa till mig att jag inte kan förändra saker och ting själv... Det är mycket möjligt att jag inte kan förändra allt själv, men någon måste börja och vem om inte jag kan bara förändra mitt liv??

Från och med i dag väljer jag att leva och inte bara finnas till, är det någon som hänger på??

Ta hand om varandra!!

Med en blödande själ och ett hjärta som stannat...

Människans hjärna är en märklig uppfinning som ingen någonsin kommer kunna förstå sig på. Den tycks ha någon slags självläkande förmåga att förtränga och radera bort alla dom smärtsamma och hemska minnen som finns lagrade djupt inne bland dess alla veck.

Jag har fått nya minnen i kväll som min hjärna aldrig kommer kunna förtränga hur mycket den än försöker. Och jag vill inte förtränga minnerna heller...

Dom nya minnerna är en del av mitt liv och kommer följa mig in i döden. Jag delar dessa minnen med en del av mina vänner och dom kommer heller aldrig glömma vad som hänt i kväll. Deras hjärnor kanske förvarar minnerna där dom är svåra att hitta men dom kommer nog alltid finnas där...

Min själ har blödigt för alla mina vänner, dom har lidit lika mycket som jag när minnena skapades och det fanns inget jag kunde göra för att lindra deras smärta... Vi våndades och väntade tillsammans på att får ett svar, och när svaret äntligen kom fanns bara förvirring och tomhet kvar.

Dessa underbara vänner som ger mig så mycket ork och inget kan jag ge tillbaka... Men jag kommer alltid finnas för er om ni någon gång behöver min hjälp!!!


Med desperation försökte jag till slut skrika ut min smärta men det kom inget ljud, med panik försökte jag andas men det fanns det ingen luft. Och med en blödande själ och ett hjärta som stannat insåg jag att jag nog dött för ett ögonblick...

Kärlekens makt är stor men förnekelsens kraft är större...

Jag vet en som älskar sin fd partner trots att hon blivit behandlad som en ständigt påhoppad och överkörd vattenpöl. Varje gång det hände försvann det lite vatten tills det slutligen bara finns ett torrt Hål kvar.

Det tomma Hålet väntade ständigt på att det skulle börja regna så att hon kunde känna sig fylld av sig själv igen, men vad Hålet inte visste var att när det väl en gång blivit torrlag spelar det ingen roll hur mycket regn det fylls upp med igen, för det kommer aldrig bli som det var första gången.



Men Hålet älskade sin partner och intalade sig att efter varje torrläggning kommer det åter fyllas med skönt kallt vatten från kärlekens källa. Gång efter gång efter gång efter gång efter gång efter gång.... till slut gick det inte att hålla räkningen på hur många gånger Hålet tömts.

Kärleken finns fortfarande kvar... eller det som Hålet tror och fått lära sig är kärlek. Och är det ju sann och äkta kärlek Hålet fått tillbaka!!!

För visst är väl kärlek när en annan människa ska ha kontroll, bestämma vad man får och inte får göra, vad man ska ha för kläder, om man får sminka sig eller inte, vem man får hälsa på, bestämma att man inte får ha några vänner, säger åt en att ens familj är värdelösa individer som är totalt dumma i huvudet.

För visst är väl kärlek att hota och sedan slå och banka in lite vett när man är så korkad att man inte kan tänka själv.... För visst är väl kärlek att gång på gång bli överkörd tills man är ett torrt förbannat helvetes jävla Hål????

Det är hög tid att fylla igen Hålet med sand så att vägen blir hel och äkta kärlek kan färdas på den.

Jag hoppas av hela min själ att det inte är försent, för det är med stora salta tårar rullades ner för mina kinder som jag bittert konstaterar att kärlekens makt är stor men förnekelsens kraft är större...


Jag älskar dig, du modiga människa!!! Glöm aldrig det!!! Tvivla inte på hur du handlat innan, förnekelsen för vad du trodde var men som aldrig ens funnits är bara hans sista grepp om dig!! Bryt dig fri!!!!!

Plastik kirurgi för skrynkliga händer...

När jag ser mig i spegeln tycker jag att jag ser likadan ut som jag gjorde när jag var 19 år. Förnekelsen över att jag har fått en och annan rynka blir raskt utsuddad om jag tar ett fotografi från den tiden och jämför. Varför jag nu är så korkad och gör detta kan man undra... Jag är 30 år och jag vill vara 30 år. Det sägs att man kan se en människas rätta ålder på hennes händer, i sånt fall är jag nog närmre 50 år egentligen...

När jag tänker tillbaka på tiden som 19- åring får jag nästan ångest, gud så korkad jag var på den tiden. Trodde jag var odödlig och att livet var en fest. I allfall onsdag, fredag, lördag och ibland söndagar också... Så oseriöst nonchalant jag uppskattade livet, levde loppan i London ett år och kom hem till Sverige och fick ett jobb severat på ett fat. Tröttnade på det jobbet och fick ett annat och ett annat till...

Nu när jag lägger fram det på detta sättet så undrar jag vad jag klagar på egentligen...

Skämt å sido, man vet inget om livet när man är 19 år. Man vet inte så mycket om livet när man är 30 heller, men man vet lite mer om det för att veta hur man egentligen vill ha det.

Och jag vet att jag aldrig skulle vilja vara 19 år igen!! Jag vill vara en vacker, snygg, smart, begåvad, talangfull och oerhört bra mamma som är 30 år. Jag är stolt över att livet har börjat visa sig i mitt ansikte i form av charmigt spretande rynkor när jag skrattar. Jag är stolt över att min mage har fått vita (och fortfarande något röda...) strimmor efter att ha burit på två underbara barn.

Jag är stolt att jag har kommit till insikt att om folk inte gillar mig som jag är så kan dom dra åt skogen. Jag tänker aldrig mer ändra mig för att passa in i någon annans liv. När jag är 80 år och tänker tillbaka på mitt liv vill jag känna att jag kanske inte haft det mest perfekta livet men jag gjorde mitt bästa.

Jag vill tänka tillbaka på att jag älskade många och mycket, jag vill tänka tillbaka på att när jag var arg var jag flammande arg, när jag var glad var jag strålande glad och när jag var ledsen grät jag floder. Jag vill känna att jag gjorde val som jag både ärar och ångrar. När jag är gammal vill jag känna att jag längtar efter att få dö för jag har levt!!!

När jag nu ser ner på mina naggade händer så ser jag på dom med stolthet och kärlek, för jag ser händer som lyder mig, jag ser händer som jag kan gräva ner i vårjordens väta och skapa nytt liv med. Jag är stolt och kär i mina händer för livet har börjat synas på dom.

Sen slår mig tanken... undrar om det finns plastik kirurgi för skrynkliga händer...? Det kanske vore nåt för dom stackare som har svårt att förlika sig med att livet gärna lämnar spår efter sig...

En sargad själ och en rofylld himmel...

Att inte ha kontroll över sitt liv, att någon annan vilt främmande människa ska besegla ens öde måste vara fruktansvärt. Att dessutom få vänta och vänta och vänta på besked om hur framtiden ska te sig måste vara värre än värsta tortyren...

Jag kan bara stå brevid och försöka hjälpa efter bästa förmåga men jag känner hur otillräckligt krampaktigt jag försöker hålla modet uppe för den starkaste personen jag älskar så mycket...

Missmodet äter en bit av henne varje dag och jag fruktar att det snart har slukat henne helt. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa och jag vet att långt inne där hon inte ens vet om det själv, finns en liten gnista av hopp kvar som bara väntar på att få flamma upp i vredesmod och inbringa det enda rätta tankesättet för att inte bli fast i galenskap...

Det är en sargad själ som uttorkad suktar efter kärlekens vattenhål och inget hellre önskar än att blicka upp mot en rofylld himmel och känna lugn.

Vad är en veckas väntan jämfört med hundra år? En evighet utan slut kan det tyckas när man inte vet svaret på sitt öde...

Jag vet att det bara finns ett rätt svar att få och jag hoppas av hela mitt hjärta att det svaret kommer ges annars är det något som är väldigt fel med Sveriges rättsväsende!!

Så min allra sötaste, vackraste, modigaste underbaraste lillasyster vilket svar du än får är han ditt kött och blod och det kommer aldrig någon kunna ta ifrån dig!!

När änglar gråter spirar nytt liv...

Vad rätt hon hade Karin Boye när hon skrev att det gör ont när knoppar brister... Varje år när våren börjar smyga sig fram får jag samma känsla av ljuv smärta i kroppen, lika slumrande som naturen försöker jag vakna upp ur vinterdvalan.

Vårkänslorna försöker få kroppen att förstå att vi går en ljusare och lättare tid till mötes, och dom vill slippa ut ur det tjocka skal som bildats under alla mörka vinterkvällar.

Hormonerna löper amok och när jag drar in solsken i mina lungor fylls gommen med en smak av härlighet. Jag blir förälskad i livet igen!!


Förväntansfullt ser jag fram emot min årliga kärlekshistoria med det som kallas livet, och hoppas att livet ska älska mig lika mycket som jag kommer älska det...

Än har inte min kropp vant sig vid vårens ankomst och lika högt som jag flyger av lycka, lika lågt sjunker jag när solen inte är där...


När dom tråkiga dagarna finns med oss med grå himmel och regn, säger jag till mig själv att när änglarna gråter kommer nytt liv så småningom att spira och det hjälper mig bara att känna mer längtan efter kärlekens sötma.

Visst gör det ont när knoppar brister men kärleken vet också hemligheten om hur man lägger mjuka bandage runt själen...

En röd tsunami...

Jag har gått och samlat och samlat och samlat mig för att inte göra någonting som jag skulle få ångra efteråt.

Jag är så jävla helvetes förbannat jäkla faan skit asa arg på en människa. Jag har alltid tyckt att människor som har sina fel och brister (det vill säga dom flesta av oss...) alltid ska få en eller flera chanser att bättra sig beroende på vad den människan gjort. Jag har nu fått fullständigt klart för mig genom en brutal käftsmäll att en andra chans inte gäller för alla...

Jag har känt en människa som har förstört två alldeles underbara personers liv mer eller mindre totalt. Och jag har varit och är fullständigt maktlös att göra någonting åt det förutom att bidra med så mycket kärlek jag kan till dom för att dom ska orka ta sig tillbaka.

Jag skulle vilja skicka ner den onda människan till helvetet och kedja fast honom som ett x över en öppen eld och ge honom pungsparkar i en triljon miljon år. Jag skulle vilja göra så att han känner allt som mina kära har känt och känner. Det skulle ändå inte väga upp mot vad han gjort och inte heller ta tillbaka det han utsatt mina kära för. Det skulle inte läka det som blivit trasigt. Men det skulle ge mig tillfredställelse och lite ro i själen...

Jag är arg över allt det han har förstört hos oskyldiga och över att jag är så maktlös. Jag är arg över att jag inte kan ta över mina käras plågor och låsa in smärtan i en liten ask och gömma undan den för alltid. Jag är arg att jag inta kan knäppa med fingrarna och ge dom glädjen över livet tillbaka nu genast. Jag är arg för att jag inte kan hålla om henne och låta hennes frätande tårar bränna på mig i stället för att bränna det svarta hålet i hennes bröst ännu större och djupare. Jag är arg för att han lever under samma himmel som mig och min familj och för att han andas samma luft. Jag är arg för vad han gjort mot hela vår familj. Jag är arg för att jag måste hata honom och för han då tar min energi. Jag är så jävla arg för att livet är så jävla orättvist!!!

Ilskan rullar runt i mig och jag kippar efter andan för att kunna andas frisk luft men när jag tror mig skymta fridens blåa himmel, kommer det en tanke på han och jag dras ner i ilskans stormande hav igen och jag inser att jag har blivit träffad av en röd tsunami som matar mer och mer ilska över mig till jag nästan drunknar. Men bara nästan...

Men som alla stormar kommer även denna ebba ut och då gäller det att plocka upp spillrorna och ta vara på allt som klarat sig. Den röda tsunamin kommer så småningom avta i styrka och jag hoppas då att jag åter kommer kunna andas lugn och ro igen.

De tomma skal som finns kvar är det som vi jobbar på att fylla med en själ och livsglädje igen...

Jag kommer kämpa tills jag blöder för att den jäveln ska få det han förtjänar!!!!!!!

Mina kära SKA komma tillbaka!!!

Dr Jag & Mrs Det...

Cirka en gång i månaden får Jag besök av ett fruktansvärt otrevligt väsen som Jag önskade att Jag kunde tämja.
Det började komma redan i 12-års åldern och ju äldre Jag blev desto mer regelbundet kom Det på besök. Först tyckte Jag inte att Det var så farligt och Jag trodde att Jag hade Det under kontroll men när Jag sedan växte upp stod det fullständigt klart att Det är totalt omöjligt att besegra och att kalla Det fanskap är att vara mild ...

Det känns i hela kroppen när Det kommer att drabba. Det ger sig till känna genom att försöka förfula och skrämma bort folk i omgivningen, stora fula acne vulkaner ploppar upp, håret hänger flott och stripigt ner och magen svullnar upp som en sprängande ballong. Brösten känns som dom ska explodera och har Jag tur slipper Jag den vridande och bultande smärtan i nedre magtrakten som Det ibland roar sig med att trolla fram.

Det tar fullständigt över Jag som för några dagar slutar existera mer än bara några få ögonblick tills någon gör eller säger något som Det inte gillar, och vips morrar Det fram med en styrka som skrämmer bort Jag igen...

Jag försöker muta Det med choklad som Jag vet Det älskar alldeles innan Det ger sig helt till känna. Men Det är ett stort ego-svin som slukar allt som kommer i dess väg och fortsätter likt en stridsvagn oberört vidare vad som än händer...

Det drabbar tyvärr inte bara Jag utan allt och alla i Jags omgivning. Så Jag har förlikat och acceperat att leva med Det och insett att Det finns faktiskt inget Jag kan göra åt Det. I stället har Jag varnat alla nära och kära så dom ska slippa reta Det i onödan...

Och hur mycket Jag än hatar Det vet Jag att Jag kommer sakna Det när Jag blivit för gammal för att Det ska komma fram. För då kommer Jag aldrig mer att kunna bli Vi igen...

Så Jag tar Det goda med Det onda och är egentligen tacksam att Det dyker upp med jämna mellanrum. Det betyder ju bara att Jag är frisk!!!

Så Dr Jag och Mrs Det hoppas ni får ett långt och innehållsrikt liv!!!Och snälla ni försök komma överens...

Se allt från baksidan också...

När man har ett problem, av vilket slag det än må vara, kan det ibland kännas ganska hopplöst att någonsin kunna lösa problemet eller ens se att det till slut skulle kunna bli bra eller iallafall bättre.

När man blir sviken av någon man älskar och litade på och hjärtat gått i tusen triljoner bitar är det lätt att falla ner i ett mörkt hav av förförande förnekelse och tro, av att man så småningom kommer att sticka upp näsan ovanför ytan igen och andas in kärlekens ljuva doft.

Det är en svår uppgift att försöka se logiskt på saken och med sunt förnuft faktiskt inse att mister du en står det dig tusen åter... Även om man provkör bilen så kan man ju faktiskt hitta dolda fel och upptäcka att motorn går lite knackigt...

Jag är av den övertygelsen att allt som händer har en mening och att det inte är slumpen som avgör, utan allt som händer redan är förutbestämt att ske.

Om det hemskaste av hemskt skulle inträffa och en eller båda min pojkar skulle dö före mig, hoppas jag att jag kommer fortsätta ha samma inställning.

Det skulle ju naturligtvis vara totalt orimligt att kräva en sådan övertygelse av mig själv till att börja med, men när jag förhoppningsvis förlikat mig med att mitt barn leker för evigt med änglarna så kanske jag trots i mörkaste mörker kan se att jag bara hade mina barn till låns och att man ska vara tacksam för den tid man fick.

Vad jag försöker säga är att hur dystert och hopplöst livet än kan tyckas så ska man alltid se det hela ur en annan synvinkel. För det är ju så livet är. Varför har myntet två sidor... Det är för att du av nyfikenhet ska se allt från baksidan också...

Puss på er!!

Den onda mannen...

Det var en gång en flicka som var full av liv och älskade och älskades av sin familj och sina vänner. Hon hade gjort en del dåliga val i livet men likt en katt kommit mer eller mindre smidigt på fötter igen.

Som dom flesta längtade hon efter någon att dela sitt liv med och hade med modern hjälp hittat en person som hon fattade tycke för.

Dom flyttade snabbt ihop och till en början var det en perfekt tillvaro som snart skulle visa sig från sin rätta sida...

Hon levde nu isolerad på landet och körkort som hon inte varit i behov av innan, lyste nu hånsfullt och retsamt med sin frånvaro. Skulle hon någonstans kunde han köra henne...

Hon fick även ett litet frö i magen som började växa omedveten om tillvaron och vad dess mamma fick utstå.

Det visade sig att mannen tog bort hennes själ bit för bit tills inte ens hennes familj hittade fram till henne längre. Hennes kropp var ett skal som inte längre rymde något liv. Hon blev en strykrädd hund som gjorde allt för att vara sin husse till lags. Hon blev intalad att det var henne det var fel på och att det var hon som måste ändra på sig.

När hon pratade var det hans ord som talade genom hennes mun och och när hon handlade var det hans order hon lydde. Men hon älskade honom och det var ju hon som gjorde fel...


Fast hon trodde hon var ensam i världen fanns alla och väntade på henne när hon en dag skulle bryta sig fri och flyga mot himmlen. Vi kunde inte hjälpa henne innan hon först hjälpt sig själv. Hon försökte flera gånger att lämna sin tillvaro men han drog henne alltid tillbaka. Kvar stod alla maktlösa och såg återigen hennes själ försvinna...

Så kom den dag när hon förvandlades till universums modigaste lilla rädda flicka och flög i väg för att aldrig återvända till sin bur igen. Alla vännerna som väntat och hennes familj som hoppats hade nu fått tillbaka den underbara människa som hon är!!!

Hon har en lång och svår väg tillbaka för att hitta sig själ igen, men för varje dag som går över i natt har hon läkt en millimeter som så småningom blir en meter tills hela hennes kropp är uppfylld av hennes jag igen.

Och Den onde mannen... han kommer få vad han förtjänar...

Jag älskar dig så mycket och vi kan snart läka tillsammans!!!

Svårt att sticka huvudet i sanden när sanden är frusen...

Jag har så länge jag kan minnas haft en inställning om att låtsas man inte om problem så finns dom inte. En jäkligt märklig inställning kan man tycka men jag tror att det är något som finns i släkten, ingen nämd och ingen glömd!! ;)

Jag har tex nästan aldrig pluggat till prov under min skoltid. Otroligt korkat med tanke på att jag 9 gånger av 10 blev godkänd eller till och med bättre. Tänka sig hur betygen hade sett ut om jag verkligen gått in för det och inte bara sneglat i böckerna så när som kvällen innan provet, eller som oftast samma dag...

Att jag varit en struts med jävligt lång hals som jag kört ner så långt det gått i sanden vid problem, kan enligt mitt eget psykologi- tänk ha att göra med att jag även haft och har oroligt svårt att säga förlåt och erkänna när jag har fel. Men med risk att ni lynchar mig nu i lilla landet lagom, så har jag faktiskt inte fel speciellt ofta. Och jag kräver stensäkra bevis för att bli övertygad i min brist på kunskap i vad det nu kan gälla.

Men sedan jag fått mina två barn har jag klippt av halsen till lite mer åt svanlängds hållet kan man säga. En del problem går helt enkelt inte att ignorera eller sopa under mattan när man har små barn. Kanske handlar det om att jag faktiskt har blivit lite vuxen och insett att jag måste ta ansvar både för andras och framför allt mina egna handlingar. Hur mycket hjälp jag än kan ge eller ta emot måste det i grunden vara jag själv som står och fattar det avgörande beslutet. Nu drabbar ignoransen av problem inte bara mig och andra vuxna i min omgivning utan faktiskt också små ovetandes barn.

Det känns även som jag trots en frätande klump i bröstet har blivit liiite bättre på att säga förlåt när jag sårat någon. Jag måste ju för bövelen leva som jag lär, Stora lilla pojken är en hejare på att säga förlåt. Ibland.

Egentligen borde alla ta tillfället i akt och sluta sticka huvudet i sanden. Nu är det ju den perfekta årstiden för att lägga av med sådant trams. För det är ju otroligt svårt att sticka huvudet i sanden när sanden är frusen...

Ta hand om varandra och framför allt ta hand om er själva!!

En otroligt underbar perfekt omöjlig dag...

Sedan jag själv fick mina underbara barn har jag flera gånger tänkt att jag ska vara lite mer ödmjuk och uppakattande mot mina föräldrar, då främst min mamma som var hemma mest med oss tre syskon...

Men på något sätt kommer jag inte längre än till bara tanken... Så mamma, pappa om ni läser detta säger jag tack från djupet av mitt hjärta för att ni är världens bästaste föräldrar!!

När jag inte hade mina barn kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig hur otroligt jobbigt och självuppoffrande det faktiskt är att vara mamma. Varje dag sedan Stora lilla pojken föddes, och för att inte tala om när också Mini anlände, har jag fått ta ett kliv tillbaka för att tillgodose antingen barnens eller familjens bästa. Några banala exempel som icke förälder tar förgivna... Sova när jag vill, (jag räknar med att få sova hela nätter eller ha sovmorgon när mina killar flyttar hemifrån...)äta när jag vill, skita när jag vill, prata i telefonen när jag vill... helt enkelt göra det jag känner för när jag vill. Natuligtvis kan jag ju sticka iväg på något när min man är hemma, men jag pratar dagtid nu.

Men än så länge har alla uppoffringar små som stora varit värt det en triljon biljon gånger om. Hur mycket jag än uppoffrar mig får jag alltid mer tillbaka i form av kärlek som fyller upp det tomrum som ibland uppstår när det inte blir som jag tänkt.

I dag har dagen mest bestått av att försöka få Mini att sova och därimellan banna, roa och passa upp för alltför galna upptåg med Stora lilla pojken... Exempel, vi var ute och promenerade och på väg hem lägger sig Stora lilla pojken mitt på vägen och vägrar gå med mer. Som tur är är vi nästan hemma och vår grusväg är inte direkt tät trafikerad mitt på dagen.. Jag lockar, hotar och bönar och ber men han vägrar att ens lyfta på huvudet för att titta på mig. Och svaret jag fick när han slutligen krypit hem och jag undrade varför han uppförde sig så var, "Jag är ju en bebis mamma" Pucko mamma!!! Att inte tanken slog mig!!!

En annan liten händelse i dag var när han satt på pottan och gjorde nr2 så hade han även med sig sina alldeles egna och otroligt kära tomtar som han döpt till Opas 1 och Opas 2... Nu var det så att han råkade tappa Opas 1 mot klinkergolvet och toppen på luvan gick av och ramlar ner i pottan som är fylld med diverse avfallsprodukter. Han kräver då att jag ska plocka upp toppen, och när jag sen vägrar och snabbt spolar ner allt i toaletten blir han så otroligt ledsen och gråter stora tårar i 10 minuter och jag känner mitt samvete fördömma mig till helvetet och jag öser inte så lite svavel inombords över den jäkla toppen!!!

Natuligtvis hände det en hel del missöden till under dagen men det ska jag inte uppfylla er tid med nu.

Men jag fick ett stort plåster över såret som blev efter allt tjat och gnat som vart i dag, och det var när Stora lilla pojken och jag gått upp och lagt oss och jag läst Alfons Åberg och jag släcker lampan och säger god natt. Han vänder sig mot mig och säger "god natt mamma vilken härlig dag det varit i dag"!!! Underbara unge!!!

"Låt människor tro att de styr och de kommer låta sig styras"-William Penn = perfekt taktik mot en trulig snart 3-åring...

Ljusare tider...

Efter varje nyår när jag har städat bort julen, vilket jag brukar göra ganska snart efter nyår, så känner jag i hela kroppen att det går mot ljusare tider. Både bokstavligt och bildligt.

Även om det ligger mera eller mindre mängder snö på marken och temperaturen visar åtskilliga minus på skalan så känns det i luften att naturen börjar göra sig redo för att gå våren till mötes.

Antagligen är det bara som jag inbillar mig men det låter som fåglarna kvittrar lyckligare och mitt sinne känns lättare. Oron och stressen över att jag ska hinna med så mycket som möjligt innan det blir mörkt börjar släppa, om bara en månad eller två så har jag flera timmar tillgodo på kvällarna att fördela sysslorna på.

För mig som lider av höstdepressioner är det här den bästa tiden på året. När det så smått börja ljusna om kvällarna och jag vet att våren snart kommer att närma sig i allt raskare takt. Längtande veckor som så småningom blir verklighet i form av ljuva vårkvällar med braslukt i luften, bort med det gamla och döda, välkomen spirande grönska!! Dom blygt knoppande och förväntansfullt vibrerande månaderna då allt vaknar till liv igen är snabbt övergående och efter midsommar när mörkret börjar leta sig tillbaka så kommer missmodet igen...

Men nu är livet i sitt mest trånande stadium och egentligen vet jag inte om det är just längtan som är skönast eller när ljuset väl infunnit sig?

Men livet kan ju gå mot ljusare tider på andra sätt än att ljuset blir ljusare. En person som bor i mitt hjärta har levt i ett kolmörker ett ganska långt tag nu. När hon trott att det varit ljust har det nog egentligen bara varit ett sotigt dunkel hon sett livet igenom. Hon är en av dom modigaste människorna jag känner, hon har nämligen valt att ta klivet ut i tomma intet för att hitta strålande solsken igen. Men att finna vägen till solen kan vara svårt för henne och många gånger kommer hon säkerligen famla vilset i becksvart dimma och tro att ljuset är till för andra. Men om hon sätter sig ner och tittar upp kommer hon upptäcka att en liten strimma månljus letar sig fram till henne och guidar henne fram tills hon plötsligt ser soluppgången till framtiden stråla. Det är då hon funnit sig själv igen...

Hon vet vem hon är och jag ska bidra med alla månstrimmor jag kan får att du ska hitta din soluppgång, för ljuset är till för dig med, och för du förtjänar hela himmlen...

All världens hemligheter i små glittrande ögon...

Jag har vunnit storvinster 2 gånger i mitt liv och det trots att jag inte spelar särskilt ofta... Båda gångerna var det ovärdeliga summor som sattes in på mitt konto. Och båda gångerna fylldes mitt konto redan innan jag visste om min vinst.

Jag pratar naturligtvis om min två underbara supersöta urgulligt snälla pojkar!!! Dom som har fyllt mitt hjärtkonto till bristningsgränsen genom att bara finnas i mitt liv!!

Det är egentligen en smula märkligt när jag tänker efter, jag började älska en liten klump i magen innan det ens var en människa med uppfattning om sin omgivning...

Det som är ännu märkligare är att den nyfödda, kladdiga lilla (eller stora..) knyttet som slutligen är färdig med resan i magen och anländer oftast ungefär på utsatt datum, känner precis som jag. Kärlek är enligt min teori den första känslan man har inom sig som nyfödd. Sedan fylls det snabbt på med andra känslor som hunger tex... =D


När man tittar in i en nyfödd bebis mörka ögon så ser man hela universum. Man ser att allt är som det är förutbestämt att vara. Dom vet saker som man glömmer när man växer upp. Jag kan fortfarande se visdomen i Stora lilla pojkens ögon, men det håller tyvärr redan på att försvinna...

Men min lilla Mini har kvar mycket hemligheter i sitt innersta... Ibland när han sover och skrattar med änglarna låter han mig ana lite av vad vi alla en gång visste... För en hundradels sekund vet jag också men sen är det borta lika fort... När han sedan vaknar och förtjust spricker upp i ren och skär glädje över att se just mig, dansar återigen all världens hemligheter i små glittrande ögon...

Jag sörjer inte över att inte veta. Jag blir tacksam att jag påminns om att jag kommer att veta igen. När jag dör och tar med mig mitt livs gåtor och hemligheter in i nästa liv, är då min själ föds på nytt och jag återigen vet för ett kort tag...


"Att alltid vara en smula barn är att vara verkligt vuxen"-Jevtusjenko

Ett gott råd som jag borde ha följt själv... Skriv inte om djupa saker med endast 3 timmars sömn natten innan...

Tack gode gud för mina syskon!!

Jag har en liten syster som inte är så liten längre, hon fyllde 27 den första dagen i januari. Jag har en liten bror också som inte heller är så liten längre. Även om det händer att mamma fortfarande skalar hans potatis ibland... ;) Han kommer att fylla 24 år den andra dagen i november.

Själv kommer jag fylla 31 år den tredje dagen i oktober så det skiljer några år på oss. Nu när vi är mer åt det vuxna hållet så suddas åren ut men när vi var yngre var dom oftast en jädra "pain in the ass" och jag var inte alltid så snäll... Sorry om ni fått men för livet, vilket jag betvivlar... =D

Under julen var jag och min egna familj uppe hos mina föräldrar som bor några mil längre norrut än jag bor nu. Jag har inte varit hemma och firat jul sen Stora lilla pojken låg i min mage för tre år sedan. Jag försökte återskapa lite av magin som alltid infann sig på julafton när jag var liten. Vet inte om mina pojkar tyckte att det var så magiskt men jag fick några retfullt svaga dofter magi men det var inte som förr... =`( Magin måste ha försvunnit under resan gång och när jag och mina yngre syskon plötsligt ansågs som vuxna.

Jag tror att det var på annandagen, då åkte jag med min lillebror hem till hans egna hus en stund på kvällen. Det var evigheter vi satt och pratade på tu man hand. Det var ett sånt samtal när orden bara kommer av sig själva, man behöver inte tänka på vad man pratar om. Men hur trevligt det nu än var så fattades det något... Vår syster... Hon firade julen med sin familj hemma där dom bor. Vi har bokat in en dag nu i januari som bara vi syskon ska ses. Jag kan knappt bärga mig!!

Ibland kan jag nästan längta ihjäl mig efter min syster och bror. Ibland tål jag dom inte. Tre personer som är lika men ändå så olika. Jag tycker inte alltid om dom men jag älskar dom alltid!!!

Så jag tackar att just jag fick er till syster och bror, och i svåra stunder intalar jag mig att det kunde varit värre... =D

"Varje utgång är en ingång till något annat"- Tom Stoppard

Ta hand om varandra!!